Jag har nog under större delen av mitt liv vetat att jag inte riktigt är som alla andra, att jag inte känner och upplever saker på samma sätt.
Det började redan i lågstadiet, då jag var liksom ständigt orolig och ängslig över de enklaste och konstigaste saker. Jag kände mig nervös, var på helspänn och plågade mig igenom dagarna. Känslorna av att jag inte ville leva, ville skada mig själv och ta slut på allt – bara dök upp och jag kunde inte bli av med dem.
Jag sa aldrig ett ord till någon om detta. Det som kanske syntes, men aldrig gick att ta på, var att jag hade problem med att sova och ofta upptagen och vilse i mina egna tankar. Jag minns att jag kallades dagdrömmare av mina lärare, att jag ofta satt och tittade ut genom fönstret i klassrummet. Inuti i mig pågick en ständig kamp mellan dödslängtan och dödsångest.
Jag kunde också bli väldigt arg, och jag minns hur det liksom bara exploderade, och var omöjligt att kontrollera. Jag visade det dock väldigt sällan, utan vände det istället inåt på något sätt, eller kanske snarare det vände sig självt inåt. Jag skyllde på mig själv och jag kände egentligen inte till något annat än att bara må dåligt.
Världen var grå och det kändes som solen aldrig ville gå upp. Att morgonen aldrig ville komma.
Med detta kom ett stort självförakt och en osäkerhet som sedan har följt mig hela livet.
Jag fann någon gång längs vägen tröst i musik som jag insåg var en enkel och tillgänglig distraktion. Jag kunde slappna av och stänga ute allt det jobbiga för en stund. Jag kröp ofta upp i sängen med min bandspelare och lyssnade på radion eller något nytt kassettband som jag hade kommit över.
När jag började högstadiet hade jag hunnit ha min första riktiga panikattack men hade också på något sätt lärt mig att trycka undan och ignorera den värsta ångesten, men känslan att den enda utvägen var döden ville inte försvinna.
Suicidtankar präglade större delen av dessa år. Ett ständigt planerande och jag stod ibland bokstavligt talat på kanten och tittade ner.
Jag blev mer och mer nedstämd även om den känslan på något sätt alltid varit med mig. När jag var ungefär 17 år upplevde jag min första, vad jag tror, riktiga depression. Allt det där blev för mig normalläge och också något som jag höll för mig själv som min stora hemlighet.
Vad jag kunde läsa mig till och intrycket jag fick från media och människor i min närhet, så pratade man inte om att man ville ta sitt liv eller psykisk ohälsa. Det var fula och dåliga tankar som man inte skulle ha, jag trodde och var nästan övertygad om att om jag öppnade mig så skulle jag “få skit för det”. Jag hatade mig själv.
Jag lärde mig att väldigt effektivt dölja det svarta och jag lärde mig också att ljuga väldigt bra. Eftersom jag alltid varit musikintresserad blev steget naturligt till att själv vilja spela i band. Jag hittade Punk och kände att jag hittat hem. Musiken, budskapet, tankesättet, och attityden passade mig perfekt. Jag hängde upp hela mitt liv och min identitet på det. Punken och vännerna jag fick därigenom, har hjälpt mig otroligt mycket genom åren.
När jag var 27 år gammal pallade jag inte längre att alltid gå runt och hata och önska livet ur mig själv. Jag gick till psykakuten i Malmö, nu fick det bära eller brista.
Efter tre år inom öppenpsykiatrin och flera inläggningar fick jag plats på en privatmottagning och en korrekt diagnos. Två stycken till och med: Bipolärsjukdom typ 2, och Generaliserat ångestsyndrom eller GAD (Generalized Anxiety Disorder).
Det förklarade så mycket, hjälpte mig att få ihop saker och ting, att sätta ord på alla känslor.
Att programmera om hjärnan och mitt tankesätt visade sig ändå efter alla dessa år vara väldigt svårt.
Jag hade inte riktigt insett hur illa det var eller vilka konsekvenser att lida i tystnad hade. Medicinen hjälpte mig, samtalskontakt gjorde skillnad men jag insåg inte hur viktigt det var att jag verkligen ville bli bra.
Det är svårt att bli ”frisk” och kräver att du gör ett aktivt val, ”- Jag vill bli bra och jag är beredd att kämpa för det!”. Ingen berättade det här för mig, jag trodde att medicinen och att prata med en psykolog magiskt skulle ordna allting.
Ordet återhämtning var inget jag fick höra under mina första år inom psykiatrin. Jag jobbade mycket med acceptans och sjukdomsinsikt, som är en stor och viktig del i tillfrisknandet. Genom att tala öppet, berätta min historia och prata med andra som varit i samma situation, började min läkningsprocess och det var vad jag behövde.
Suicidprevention. Jag är stolt ambassadör för (H)järnkoll. Vi ambassadörer skall hjälpa, inspirera och informera andra genom att berätta vår historia. Detta var en kortare och enklare sammanfattning av min. Vad jag då med säkerhet kan säga om suicidprevention är vad som hade hjälpt mig. Vad jag tror att jag hade varit hjälpt av och därför något alla andra kan lära sig av.
Först och främst försöker jag vara den jag själv hade behövt när jag var ung och när jag mådde som sämst.
Våga prata!
Jag är öppen med min historia och delar med mig av mina erfarenheter. Detta gör jag i min yrkesroll som Peer-supporter (googla för mer info kring yrket) och som ambassadör, men även privat.
Seriöst, för att motverka stigmatiseringen av psykisk ohälsa, mörda tabut och starta en dialog kring självmord måste vi prata om det!
Våga prata!
Sök hjälp om du behöver det, öppna dig och tala med någon du litar på. Har du ingen i din närhet så finns flera andra möjligheter online. Du är inte ensam! Lätt för mig att säga, men det är sant.
Och tvärtom, våga lyssna! Stanna kvar i samtalet, lyssna aktivt och bekräfta personens känslor. Det kan vara svårt, och vem vet hur man reagerar om tex. ens bästa vän eller en släkting skulle ta upp ämnet?
Klart att du är rädd för att göra fel, men så länge du tar personen på allvar och inte förminskar eller avfärdar dessa tankar och känslor har du gjort något bra!
Jag hade önskat att någon hade berättat för unga Christoffer att det är okej att må dåligt och att psykisk ohälsa är inte något skamligt.
Du är inte ensam! Du är vacker, du duger och mer därtill!
Du är värd ett gott liv och det finns därute!
Tro mig solen går till sist upp igen, morgonen kommer och en ny dag börjar.
Christoffer Francke
Ambassadör (H)järnkoll Skåne