“How is it so easy for you
to be kind to people he asked
Milk and honey dripped
from my lips as I answered
Cause people have not
been kind to me”.
Rupi Kaur har skrivit den här dikten som jag tycker är så vacker och som har blivit ett slags
mantra för mig att ta med mig i livet. Mitt namn är Josefin Hansson, jag är 23 år gammal och
föreläser vanligtvis om mina erfarenheter av depression och panikångest. En psykisk ohälsa
som vid 15 års ålder dök upp som symptom på en djupare underliggande problematik. En
problematik vars existens jag aldrig tidigare vågat erkänna eller sätta ord på förrän jag
började gå i terapi. Mobbning. Media har lärt oss vad det är och hur den ska se ut.
Amerikanska high school-filmer där “tönten” får mat kastad på sig och huvudet nerstoppat i
toaletten. Öknamn, öppet hat och kanske till och med våld. Vi kan desto mindre om det allt
mer vanliga alternativet. Det som inte syns, men känns. Den tysta utfrysningen. Blickar och
skitsnack. Ensamhet och en klump i magen. Upprepade trakasserier eller kränkningar mot en
och samma (eller flera) person(er) över tid, oavsett om dessa är verbala, fysiska eller
emotionella, är mobbning. Det är systematiken i handlingarna samt konsekvenserna dessa har
för den drabbade som avgör, inte graden av fysiskt våld.
Och dessa handlingar sätter spår.
Visste du att de som utsätts för mobbning löper mer än dubbelt så hög risk att bli drabbade av
psykisk ohälsa? Att samma fysiologiska system i kroppen som reglerar fysisk smärta
aktiveras i samband med social utstötning? Hur kan det bli såhär, undrar du kanske. Jo, vi
människor är flockdjur som historiskt sett varit beroende av tillhörigheten i en grupp för att
säkerställa vår överlevnad. Det finns antropologiska studier som visar att stammedlemmar
som brutit mot stammens regler har dömts till döden, men inte genom avrättning utan genom
att alla andra medlemmar i stammen börjat frysa ut personen i fråga. Man har behandlat
personen som om den inte finns och efter en tid har den drabbade faktiskt dött.
(Källa: Mobbning på jobbet – uttryck och åtgärder, Stefan Blomberg 2016).
Jag skämdes länge för att ens erkänna mitt förflutna för mig själv. Men med hjälp av min
första psykolog kunde jag till slut se att det som hänt inte var mitt fel. Att det inte var okej.
Jag kunde se hur annorlunda min självbild skulle varit om jag istället för en elak kommentar
om dagen hade fått en snäll. Ett leende istället för en dömande blick. Därför vill jag uppmana
just dig som läser detta att vara den person som du hade behövt när du var yngre. Att le mot
varje person du möter. Kanske lite extra mot den som sitter ensam. Säg hej. Bjud in. Du vet
aldrig vilken skillnad det kan göra. Jag vill utstråla det ljus, den kärlek och den värme mot
andra som jag själv hade behövt en gång i tiden. Och jag vet att om du gör detsamma, kan vi
tillsammans skapa ett medmänskligare samhälle att leva och må bra i. Ett leende i taget.
Josefin Hansson
Ambassadör (H)järnkoll Skåne