Lite udda är hon allt. Duktig i skolan, har lätt för att lära och kunde redan läsa när hon kom till förskoleklassen. De andra tycker hon är rätt jobbig, för hon svarar ofta på frökens frågor utan att räcka upp handen, ibland innan fröken ens läst färdigt frågan. Hon vill alltid svara först, oftast rätt också. Men ingen annan får ju chansen, så till slut säger fröken till.
”Du måste lära dig att räcka upp handen innan du svarar, och inte bara prata rätt ut! De andra måste också få chansen”.
Hon skruvar sig på stolen, och bestämmer sig för att inte säga nåt mer alls den här timmen. Då tappar hon snabbt intresset, och börjar fundera på vad hon ska göra i sommar. Kanske lär hon sig äntligen simma, om det är hyfsat väder och inte för kallt i vattnet…. ”Kanske du kan svara på det, Mia?” säger fröken plötsligt. På vad? Hon missade visst frågan, och fröken ser lite arg ut för att hon inte varit uppmärksam. Hon måste skärpa sig och inte driva iväg i egna tankar när det blir lite tråkigt.
På rasten går hon ensam, det gör hon för det mesta. Det är trist, men bättre än att bli jagad och slagen av de äldre killarna. Hennes Pokemonkort är värdelösa, ingen vill byta med henne, så hon är sällan med när de andra byter kort med varandra. Det är inte så kul när de står i en klunga och viskar om henne, att hon har klumpiga stövlar och omodern jacka. Men hon har så lätt för att frysa på rasterna, behöver tjocka stövlar och kläder, eftersom hon inte springer sig varm och leker med de andra, utan bara står still i ett hörn.
Nästa timme är det gympa. Jobbigt att behöva byta om, bråttom är det också, de släpps ju inte in från gården förrän det ringer in, och lektionen ska ju egentligen börja direkt. Hoppas det inte är redskapsgympa, hon är rädd för bocken, kroppen vill inte riktigt som hon och det är svårt att komma lagom högt och få händerna rätt, så man kommer över utan att slå sig. Alla skrattar när hon tvärbromsar precis före upphoppet.
Men det är basket idag. Som vanligt blir hon vald sist, eller näst sist eftersom hon är smidigare i kroppen än tjocka Eva. Det är alltid de två som ingen vill ha i sitt lag. Det är svårt att både försöka göra mål och komma ihåg att man inte får springa med bollen, och det blir ofta fel, läraren blåser av och alla tittar på henne.
Efter gympan ska alla trängas i duschen, och klä på sig snabbt för att slippa stå i kö i matsalen. Det blir stökigt och ljudnivån är hög. Hon blir klar nästan sist. När hon kommer ut träffar hon Lisa i klassen under. ”Har du haft gympa” frågar Lisa. ”Ja, hur kan du veta det?”, undrar hon. ”Har du inte glömt nåt?” säger Lisa. Hon tittar ner, och upptäcker att hon bara har kalasbyxor och tröja på sig. Ingen kjol! Såååå pinsamt! Hon springer upp till omklädningsrummet, men där är det låst. Då måste hon gå till Vaktmästarexpeditionen och hämta nån som kan låsa upp. Hon vill bara sjunka genom jorden. Hon vet inte hur många vantar, mössor och skolböcker, pennor och suddin hon glömt på bussar, tunnelbanor, i fel klassrum eller på bibblan. Men kjolen! Hon känner sig nästan naken när hon får hjälp av vaktis att låsa upp och hämta den. Sån tur att det var Lisa hon mötte, och inte nån i klassen! 11 år och kan inte ens klä på sig!
Hon har inte glömt frökens förmaning sen i förmiddags, och lyckas låta bli att svara på en enda fråga på historielektionen efter lunch.
”Har du inte gjort läxan?” undrar fröken. ”Glömde du kvar boken igår?”
Så nedrigt! Hur man än försöker är det alltid fel, för mycket eller för lite hela tiden, hur hon än gör. Varför fattar ingen att hon gör så gott hon kan?
Och på matteproven, när hon räknat precis rätt på alla tal, men glömt skriva ”Enhet: kr.” på det sista och fått fel.
Morfar tycker hon är jätteduktig när hon kan svara på en massa frågor, hon lärde sig ju klockan av honom, och alfabetet, och kan räkna pengar jättebra! Och hon får låna farfars skrivmaskin ibland och de hittar på långa sagor tillsammans.
Men fröken blir inte nöjd hur hon än gör. Fröken verkar tycka att hon mest är lat och slarvig, och alltid pratar för mycket eller sitter och dagdrömmer. Hon vill faktiskt inte vara i skolan.
Lektionerna går väl an, rasterna är jobbigare. Men hon vill inte vara hemma heller, med lillebror som tar alla grejer och mamma som pluggar eller pratar i telefon. Det skulle vara kul att gå hem till nån kompis, men det är ingen som frågar henne.
Åren går, äntligen student!
Hyfsat bra betyg, trots hög frånvaro och bristande ork med läxor, spänningshuvudvärk och svårt att sova.
”Du som är så oförskämt begåvad, om du bara skärpte dig och gjorde dina läxor ordentligt så skulle du ha bra betyg i alla ämnen!” hade hon hört från ganska många av lärarna. Men det var bara helt omöjligt att orka göra läxor i geografi och sånt som hon inte var ett dugg intresserad av. Då var det lättare med språk, men även där blev det för mycket ibland när hon varit hemma med huvudvärk och missat lektioner.
På universitetet läser hon precis det hon är mest intresserad av, det går galant och är faktiskt jättekul! Det här är hennes grej!
Hon är egentligen inte intresserad av att göra akademisk karriär, men blir övertalad att pröva. ”Du tycker ju det är så kul, och du har verkligen goda förutsättningar”. På väg mot doktorsexamen klappar hon ihop och blir sjukskriven för första gången.
Så som många ”duktiga flickor” med oupptäckt adhd och energikrävande kompensationsstrategier gör i 20-årsåldern. Det enda hon duger till är ju att vara duktig och framgångsrik, några vidare vänskapsrelationer har det aldrig blivit. Fortfarande verkar ingen tycka att hon hör hemma i deras gäng. Men med en låg självkänsla är risken att bränna ut sig och inte ta hand om sig själv ganska stor. Som människa är man ju värdelös, det är bara duktigheten som räknas….
Sen en tid tillbaka har både skolan och vården fått upp ögonen för de begåvade, men ensamma, och lite ostrukturerade flickorna, dagdrömmarna som bara är duktiga i ämnen de gillar, som har svårt med uthållighet och traggel. Som är lite ojämna i mognaden, lillgamla men barnsliga, som inte riktigt passar in bland de jämnåriga i klassen. Som inte är så bra i brännboll och långrep, har lätt för att snubbla och inte gillar gympan….
Men som oftast kämpar på och gör sitt bästa, och är långtifrån så stökiga och bråkiga som killar med adhd brukar vara, och som därför ”går under radarn” när det gäller utredning och hjälp.
Som så småningom bränner ut sig i sin strävan att duga, att vara bra nog, men inte riktigt känner att de lyckas.
Med rätt stöd, och eventuell medicinsk behandling, och viss anpassning i skolan, skulle de kunna blomstra utan att få en skör prestationsbaserad självkänsla som ständigt hotas av bristande energi och utmattning.
Skolan som ska vara lika för alla lika fungerar inte för dem som inte är likadana som alla andra. Och det är egentligen ingen! Vi måste bli bättre på att inse att det är mera rättvist att skolan kan anpassa sig efter vars och ens förutsättningar, än att alla, hur olika de än är, behandlas lika.
Och att de som behöver extra stöd eller anpassning ska få det utan att det betraktas som ”orättvist” och fel. Och att alla faktiskt har ett värde som unik människa.