Mitt liv började vid 30

Idag är det Världsautismdagen. Den infaller 2 april varje år och instiftades av FN 2008. Syftet med dagen är att uppmärksamma autism och därigenom skapa ökad förståelse för personer inom autismspektrumtillstånd. 

 

Min resa mot en Autismdiagnos har minst sagt varit krokig och lång. Allt fokus hamnade på att behandla symtom. Men ingen tog initiativ till att utreda vad som orsakade symtomen. Det krävdes ett miljöombyte med människor runt mig som inte redan hade en förutfattad mening om vem jag var för att jag skulle lyckas vända den limbo jag hade hamnat i. Jag fick möjligheten att åka iväg till ett behandlingshem i Småland. Redan under mitt första läkarsamtal fattades det misstankar om jag är autistisk. Jag behövde bli sedd med nya ögon. Bakom alla symtom och det hårda skalet fanns en väldigt skör och missförstådd liten flicka. 

 

I hela mitt liv har jag haft en känsla av att jag inte är som alla andra. Min mamma märkte redan när jag gick på dagis att jag inte var som andra barn i min ålder. När jag var sex år gammal sökte mina föräldrar hjälp på barn och ungdomspsykiatrin. Mina vredesutbrott och utåtagerande beteende präglade familjelivet. Varken jag eller familjen fick den hjälpen vi behövde. Enligt BUP var jag ouppfostrad och mina föräldrar fick skulden för mitt beteende. Jag drabbades av självskadebeteende när jag gick i lågstadiet. För mig var självskadebeteendet ett sätt att straffa mig själv. Det var inte ovanligt att jag blev föremål för olika typer av bestraffningar när inte betedde mig på ett sätt som förväntades av mig. Särskilt inte i skolan. Jag började då straffa mig själv också, eftersom jag trodde att det var det jag förtjänade när jag gjorde fel. 

 

Jag blev inlagd första gången på BUP när jag var fjorton år gammal. Mina vredesutbrott och utåtagerande beteende eskalerade och situationen hemma blev ohållbar. Någonstans där börjar en 26 år lång vårdresa som skulle präglas av tvångsvård, slutna institutioner, tung medicinering, feldiagnostisering och en ständig berg och dalbana mellan hopp och förtvivlan. Först 30 år senare får jag svar på varför jag har gått runt med den tunga känslan av att inte passa in. 

 

När jag gick i skolan på 90-talet fanns inte den kunskapen om npf-diagnoser som det finns idag. Det fanns heller inte samma kunskap om flickor och Autism. Det tog 30 år för mig att få min diagnos och jag är långt ifrån ensam att som tjej få sin autismdiagnos sent i livet. 

 

Mitt självskadebeteende, mitt destruktiva leverne och mina vredesutbrott, var symtom på en bakomliggande orsak som aldrig utreddes ordentligt under alla mina år som patient inom psykiatrin. Det var först när jag fick åka iväg till ett behandlingshem som jag fick genomgå en neuropsykologisk utredning som gav mig svar på varför jag har mått så dåligt i alla år. Jag har Högfungerande Autism. När jag fick min autismdiagnos kunde jag börja jobba med mig själv på riktigt.  Plötsligt blev utgångspunkten en helt annan. Jag började få mer förståelse för mig själv och hur jag fungerar. Sakta men säkert kunde jag börja lägga en ny och stadig grund att stå på, istället för att bara fylla sprickorna i en redan sargad grund. 

 

Idag har jag gått från att vara tungt medicinerad och beroende av andra, till att leva ett självständigt och fungerande liv. Min personliga utveckling är en ständigt pågående process. Det är inte helt lätt att leva i en värld där jag inte alltid är inkluderad. Det är heller inte helt enkelt att leva i en värld där mitt sätt att tolka omvärlden krockar med det som kallas norm. Men jag låter inte det begränsa mig. 

 

Jag bestämde mig tidigt i min återhämtning att jag vill använda mina erfarenheter till att göra skillnad. Jag önskar att få använda min kunskap och mina erfarenheter i såväl ett individnära arbete som i förändringsarbete i hopp om att ingen annan ska behöva gå igenom det jag själv gick igenom.