Må bra på jobbet.
Jag har under mitt liv hunnit arbeta på flera olika arbetsplatser och i flera branscher och genomgående så är synen på psykisk ohälsa nästan densamma. Man väljer att blunda för den och talar inte om ämnet. Det kan viskas om kollegan som “inte mådde bra” eller var “förbannat konstig”. På grund av det rådande klimatet på arbetsplatsen väljer de flesta av oss som upplevt psykisk ohälsa istället att vara tysta. En tystnad som sen i sig självt blir ett lidande, leder till dåligt självförtroende och självstigma. För vad ska du säga efter sjukskrivningen när du kommer tillbaka? Problem med lungorna? Påssjuka? Dykarsjuka? Kanske i bästa fall “jag var utbränd” eller “led av dåliga nerver och stress”?
Det är ju från början förutom sjukdomstillståndet i sig jobbigt att behöva vara hemma och återhämta sig från en sjukdom som inte syns eller ens verkar finnas. Du vet att kollegorna frågar efter dig på jobbet och chefen svarar med en talande tystnad. Såklart, det är ju logiskt och säger sig självt att det bara blir värre av att ha ett sånt här arbetsklimat och en öppen och rak dialog mellan chef och anställda är det bästa alternativet men naturligtvis är det mycket lättare sagt än gjort.
Mycket av förklaringen till psykisk ohälsa för oss vuxna som arbetar ligger på arbetsplatsen och hur arbetet är organiserat.
Det som är bra med detta är att det går att rätta till och ändra på. Att ha ett klimat som tillåter att alla vågar säga vad de tycker och känner sig delaktiga och respekterade är väldigt viktigt och man kan tycka att det är en självklarhet men det är det inte överallt. Detta är och leder till en dålig arbetsmiljö. Många chefer känner sig osäkra på hur de ska hantera och närma sig psykisk ohälsa, ofta i min erfarenhet till och med om chefen själv på ett eller ett annat sätt har upplevt problem. De är ofta rädda för att göra fel, säga fel saker och vet inte hur man ska prata om en sjukdom/problem som är så pass stigmatiserat. Det saknas riktig förståelse för problematiken och det handlar nog om kulturen på arbetsplatsen. För att kunna bygga upp ett försvar och förebygga psykisk ohälsa på jobbet krävs en öppen dialog och från chefen en sund attityd till de anställdas hälsa. Flera av oss som har blivit sjuka upplever att det finns en skuldkultur på många företag och arbetsplatser. Att man kommer att betraktas som en svag person som inte orkar med sitt jobb. Man känner sig plötsligt som en belastning och i värsta fall börjar det att spridas rykten om på jobbet.
Jag har själv upplevt detta en gång för många år sedan. En person som tidigare hade arbetat på företaget skulle återanställas när en ny chef tog över. Jag hade redan hört talas om personen som beskrevs som en egentligen mycket trevlig kille men han hade “gått in i väggen” för något år sedan. Mina kollegor beskrev detta som något som inte fanns eller bara satt i huvudet och var trams. Jag var en annan person då och visste inte riktigt hur jag skulle tackla det här. Desto mer tiden närmade sig då han skulle börja jobba trappades skitsnacket upp och detta från min närmsta chef. Jag påpekade en dag att jag också upplevt psykisk ohälsa och att jag tidigare både fått inneliggande vård och varit sjukskriven. Han trodde inte på mig och sa: “nej inte du, du är ju normal”. Jag jobbade inte kvar där särskilt länge efter detta.
Faran med något sånt här är att det istället leder till utmattning, man isolerar sig, presterar sämre och i slutändan förlorar alla på det. En chef som inte är lyhörd bidrar till en dålig arbetsmiljö. I en bra organisation har man fokus och uppdaterar sig om vad som eventuellt inte står rätt till, man är positiv för att komma till rätta med ohälsa. Det förutsätter också att det finns en kultur där alla vågar rapportera saker man upplever som ett problem utan att riskera att skvallra eller bestraffas. Chefer och ledare kan nog egentligen väldigt enkelt motverka psykosocial ohälsa hos anställda. I första hand att arbeta förebyggande och ta bort en stressfaktor innan den blir ett större problem och likaså direkt agera när en anställd börja uppleva ohälsa. Någon som blir sjuk på jobbet kan behöva företagshälsovård, psykologkontakt och arbetsträning. Här har ju chefen ett ansvar att utbilda sig själv och eventuella kollegor. Hälsovinsterna för ett företag som har en öppen dialog kring psykisk ohälsa är skulle jag vilja säga enorma. Vi ambassadörer på (H)järnkoll är ett fantastiskt exempel på något som kan hjälpa till på en arbetsplats. Det behöver kanske till och med inte vara svårare än att låta företagshälsovården informera. En mysig och god arbetsplats ger högre välmående, mindre konflikter och lägre sjukfrånvaro. Har chefen tålamod och visar förståelse får man oftast mångdubbelt tillbaka.
Har vi som norm i samhället att tala om psykisk ohälsa på samma sätt som till exempel ett benbrott hade säkert detta hjälpt till med att minska sjukskrivningar och ökat välmående.
Jag har för min del haft många bra och förstående kollegor men arbetat under chefer som låtsats sig förstå eller helt enkelt inte velat lyssna eller sätta sig in i min situation. Psykisk ohälsa har betraktats som något farligt, mystiskt och ogreppbart. Jag har upplevt mycket som på papperet är bra, fått frågor som: Hur mår du? Hur kan jag hjälpa dig? Vill du ha din arbetsmiljö på något annat sätt? För att sedan bli ignorerad eller på grund av okunskap inte fått hjälpt hela vägen. Vi skulle alla säkert må bättre av att ha med psykisk hälsa som punkt på personalträffar och utvecklingssamtal. Det kanske inte uppskattas av alla, de flesta kommer aldrig att gå in i väggen eller drabbas av ångest och depression och är inte ett dugg intresserade av ämnet. Men vi måste börja någonstans och att diskriminera eller behandla någon annorlunda på grund av psykisk ohälsa är aldrig, aldrig ok. Genom att prata och få nya kunskaper och hjälp till att reagera om någon kollega mår dåligt är ovärderligt oavsett vad det rör sig om för problem.
Glöm inte heller att det är inte bara chefen som behöver vara modig alltid. Det kan krävas mod av oss som mår dåligt också. Vi kan kanske med lite tur vara den som förändrar attityden på arbetsplatsen eller är den som vågar börja prata om ämnet. Det kanske inte heller alltid är personen som mår dåligt som inte vill prata utan omgivningen som inte tillåter det.
Christoffer Francke
Ambassadör (H)järnkoll Skåne