Det är ofta jag blir färdig med andra. För det finns ett rike som är mitt. Ett rike som jag känner väl men bara anar utsträckningen av. Där vill jag gå med långsamma steg.
Barnen tvingade mig ur mitt mitt, de vill mig något, de vill ha något av mig och det finns många som dem. Men jag vill också ha något av mig själv. I arbetsro med mig själv.
Så jag syns när jag måste, men inte mer än så. Jag sträcker ut den där armen, mot koppen, på bordet. Sitter ner en stund med andra – och blir sedd. Och jag skrattar där skrattet ska vara men går när jag är färdig med det.