Att folk blir utsatta för diskriminering tror jag att vi alla vet om. Det kan ta lång tid att inse och verkligen förstå att en stor del, om inte den största delen, av oss människor har blivit utsatta för diskriminering. Ibland är det mycket enklare att bara blunda inför den hårda sanningen än att inse vad som pågår.
Men hur svårt det än är att erkänna att människor blir diskriminerade av andra är det alltid svårare att erkänna när en själv blir eller har blivit utsatt.
Därför måste vi våga bli diskriminerade.
Med det menar jag givetvis inte att vi ska diskriminera folk eller att en ska söka sig till sociala sammanhang eller platser där diskriminering sker. Nej, det jag menar är att vi måste våga inse och förstå att en själv faktiskt kan bli utsatt. Och ännu viktigare är det att förstå när och hur vi har blivit det. Jag tror nämligen att det är först då vi kan bekämpa diskriminering. Jag tror inte att någon vill vara ett offer för något. Ingen vill känna sig förminskad, särbehandlad, utanför, annorlunda eller att man inte blir respekterad eller accepterad.
Men det är just dem känslorna som ofta uppstår när man blir utsatt för diskriminering. Det är iallafall det jag känner när det händer mig. Jag möter många som säger att de tycker synd om de som blir diskriminerade och att man borde göra något åt det. Väldigt sällan möter jag någon som säger: Jag blir diskriminerad. Eller: Jag har blivit diskriminerad. Varför är det så? Jag tror att det beror på att man inte vill uppleva de känslor som jag nyss nämnde.
Man vill inte tillhöra den gruppen av människor som anses annorlunda eller avvikande och som i sin tur blir utsatta för diskriminering. Kanske är diskriminering så vanligt pga att människor inte alltid inse att de faktiskt blir utsatta för det. Vi tillåter otillåtna beteenden och skapar därför en normalisering av ett beteende som direkt eller indirekt diskriminerar en annan eller en själv. Just därför måste alla börja våga inse att en själv till största sannolikhet redan har blivit diskriminerad eller blir det i läsandets stund och därefter våga fundera på hur vi kan förhindra att det sker igen.
Jag vill att du efter har läst detta tar dig tiden att läsa om vad diskriminering är och hur det kan utspelas. Ta sedan en funderare och verkligen tänk efter:
Har jag blivit utsatt för diskriminering och vad gjorde jag åt det? Accepterade jag det bara? Uppfattade jag ens att jag blev diskriminerad? Skulle jag förstå att det var diskriminering om det som hände mig hände någon annan? Och vad kommer jag göra nästa gång det händer?
Vi måste våga bli utsatta och med den menar jag: Vi måste våga förstå att alla kan bli utsatta och har troligtvis redan blivit det med eller utan vetskap om det. Vi ska inte sitta och enbart tycka synd om dem som blir utsatta, vi ska ha hand om oss själva och varandra för att vi inte ska behöva uppleva det igen.