Längtan efter misären

Hösten var en tid av tumult. Detta tumult inleddes redan under sommaren. Jag skrev blogginlägg som vanligt, för att bearbeta det som skedde, men utan att bli färdig till att faktiskt publicera något. Därför hamnar detta lite efter i tiden, eftersom jag ursprungligen skrev ner det i mitten av augusti förra året. Men trots en försenad publicering är tankarna fortfarande högst aktuella. Så här bjuds ni läsare på en inblick i min process för att bearbeta en närståendes sjukdom.

Häromdagen blev en närstående plötsligt akut sjuk. Från ingenstans, på ett par timmar, förföll både kropp och sinne hos den här personen – och det var fruktansvärt skrämmande att se. I ett par dagar visste ingen vad som låg bakom, hur allvarligt det var eller hur det skulle utvecklas. Efter en dag på akuten och några dagar inlagd på en avdelning väntar den här personen fortfarande på en operation som förhoppningsvis ska åtgärda problemen. Jag kan inte riktigt föreställa mig frustrationen, irritationen, nervositeten och den rena ångesten som det måste orsaka att vara inlagd och bara vänta. Dag efter dag utan operation. Det är dock inte det här som texten idag ska handla om, utan det här var mer ett tillfälle för mig att få spy av mig lite av min ilska vad gäller nedskärningarna och åtstramningarna inom svensk sjukvård. Jag får nog lämna det ämnet därhän, för annars finns risken att jag mest kommer att spy galla över politiker i allmänhet och vissa ansvariga i synnerhet.

Efter att den initiala chocken över den plötsliga sjukdomen hade lagt sig så började verkligheten att sjunka in. Oro blandades med omtanke, och hela situationen var det som upptog det mesta av min tankeverksamhet. När jag en dag satt på bussen hem från jobb insåg jag att det hela hade orsakat mig mer vånda än vad jag först var medveten om. Jag började må, känna och tänka på ett sätt som jag inte gjort på över tio år. Plötsligt längtade jag tillbaka till en samhörighet som jag tidigare har lämnat bakom mig. Anledningen till att jag lämnade denna gemenskap var för att den helt enkelt var destruktiv för både min kropp och själ, men där satt jag ändå på bussen och kände en saknad. Det jag saknade var ett mörker, en misär som vi alla delade. Jag kände ett sug som jag inte känt på många år, en dragning åt självdestruktivitet. Det var det som denna gruppering jag tänkte tillbaka på innebar för mig; idel negativa beteenden. Jag ville helt enkelt tillbaka till en tid då jag hanterade min ångest och oro genom att självmedicinera.

Det var det som vi i den här vänskapen gjorde. Vi träffades och pratade om hur dåligt vi mådde, lyssnade på musik och självmedicinerade med olika preparat. Det kändes som att jag hade hoppat tio år tillbaka i min återhämtning, vilket i sig givetvis var skrämmande. Slutligen insåg jag att det inte var de gamla vännerna jag saknade, eller ens vår gemenskap, utan jag längtade helt enkelt efter tiden då jag inte visste hur jag hanterade mina känslor på annat sätt än att försöka dämpa det med alkohol.

Nu för tiden dricker jag väldigt sällan alkohol, och när jag gör det är det måttliga mängder som inmundigas. Dessutom skulle jag numer aldrig få för mig att dricka just av den anledningen att jag mår dåligt. Det leder inte till något gott. Jag tänker inte predika om vare sig alkohol eller några andra preparat, men det här var lite av en väckarklocka för mig. Det krävdes inte mer än en intensiv händelse som väckte många känslor för att jag plötsligt skulle längta tillbaka till en tid då jag enkom hade dövat mitt sinne. Jag må ha kommit långt, jag må ha lämnat vänner och gemenskaper bakom mig och jag må ha utvecklat strategier för att hantera ångest och dåligt mående, men det gäller att vara på sin vakt. Gamla demoner kan lätt greppa tag i ens inre igen.

Vad gäller personen som är sjuk och som föranledde allt det här så gör vi i närheten vad vi kan för att stötta och hjälpa. Tyvärr finns det inte något vi kan göra åt den evinnerliga väntan inom vården.