Ja, länge leve döden! Jag förstår att det kan uppfattas som en stötande titel på ett inlägg som berör psykisk ohälsa. I flera omgångar har jag skrivit om vikten av att prata om suicidtankar för att motverka att så många människor tar livet av sig – så varför i helvete skriver jag då länge leve döden? Måhända kan det låta märkligt för en del, men tanken på döden har i många år varit en tröst. Det har, paradoxalt nog, gett mig en känsla av hopp. Vetskapen om att oavsett hur jävligt livet än blir, hur dåligt jag än mår eller hur länge ens lidande består så finns åtminstone alltid döden där som ett befintligt slut på det levande helvetet. Det var det som gav mig tröst.

Anledningen till att jag skriver om detta nu, flera år efter att jag trots allt har börjat må bättre, är för att denna känsla av hopp och tröst aldrig har lämnat mig. Detta blev jag påmind om i en väldigt tung och jobbig period. För ett tag sedan vaknade jag en dag av ett sms som berättade att en gemensam vän, som länge kämpat något oerhört med sitt mående, hade valt att avsluta sitt liv. Den initiala känslan var den av chock. Jag blev chockad för jag hade inte förstått riktigt hur illa det var och att suicid egentligen var en reell risk i denne människas fall. Såhär i efterhand har jag förstått att det helt enkelt var mitt eget självförsvar och min självbevarelsedrift som inte tillät mig att tänka i de banorna, för det hade inneburit en för stor press och en för stor oro.

Efter chocken så kom sorgen och skuldkänslorna. Tänk om jag hade sett. Tänk om jag hade sagt detta. Tänk om jag hade sagt det här. Tänk om jag hade varit där. Tänk om… det var många olika tänk om-scenarion som snurrade på repeat. Jag har alltid varit extraordinärt duktig på att älta olika scenarion och byggt upp händelser i mitt inre, förmodligen i en förhoppning att komma fram till en lösning på vad jag borde ha gjort eller borde göra. Resultatet har istället alltid varit att jag inte släpper taget om tunga och jobbiga saker som har inträffat i mitt liv, och i mina oändliga scenarion har skulden alltid hamnat på mig. Efter en period av ältande lyckades jag iallafall denna gång att gå vidare. Det var inte mitt fel, även om tanken på att jag kanske skulle ha agerat annorlunda fortfarande fanns kvar.

Det var iallafall här, när jag inte var på topp och bearbetade en sorg som jag blev påmind om just tanken på döden. Givetvis hade min väns bortgång redan varit en påminnelse om att inte ta saker för givet, att vara glad för de människor som finns i ens liv och att komma ihåg att berätta för folk hur mycket de betyder för en. Detta var en annan sorts dödstanke. Detta var trösten som tanken alltid gett mig. Om vi bortser från de gånger då jag genuint har flörtat med döden så har jag, i mina riktigt dåliga stunder, känt ett verkligt lugn när jag har funderat över om jag skulle ta livet av mig. Det infann sig en sådan trygghet i mitt inre kaos. Vetskapen att det alltid går att faktiskt få ett slut på mitt lidande, min vånda över varje vaken minut, min ångest över vartenda beslut eller min sorg över att ens ha öppnat ögonen på morgonen. Om ingenting annat hjälper, om det inte finns någon annan väg ut, så finns det åtminstone denna lösning på mitt levande helvete.

Det kanske kan framstå som tragiskt, kanske ses jag som oerhört morbid, eller så kanske jag rentav framstår som en stor idiot. Det må så vara, för jag vill inte längre be om ursäkt för min egen existens. Jag är bara jag. Med detta sagt vill jag inte att någon ska misstolka mitt budskap med denna text. Varje person med psykisk ohälsa som i ren desperation väljer att avsluta sitt liv är ett misslyckande av vården, staten, regionen, kommunen, skolan, civilsamhället (med mera). Det är meningen att det ska finnas ett skyddsnät som fångar upp dessa människor. Men med tanke på hur förbannat maskätet detta skyddsnät är så förstår jag verkligen varför döden i ens svåraste stund kan kännas som ens vän.

Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör

Kommentarsfunktionen är stängd.