Förbud eller rehab

Idag vill jag prata om träning och ätstörningar. För några år sedan var det mycket kontroversiellt att som jag anse att träningsförbud är dumt i alla stadier av återhämtningen. Nu för tiden har forskningen hunnit ikapp mina åsikter och jag behöver inte längre skämmas när jag talar om fysisk aktivitet som en del i återhämtningen från ätstörningar. I till exempel Norge använder man sig av styrketräning i ätstörningsvården.

Jag var ett aktivt barn. Alltid motoriskt orolig. Ständigt klättrande och klängande. Jag fastnade för hästar och ridning när jag var 8 och identifierade mig under några helt och hållet som hästtjej. Jag läste hästböcker, bläddrade i ridutrustningstidiningar, lekte att jag hade en häst i varje rum i huset och ställde därmed foderhinkar (spannar med lera) och namnskyltar överallt, tillverkade 16 käpphästar, startade käpphästridskola tillsammans med min kompis Lisa, spenderade så mycket tid jag fick och kunde i stallet, tjatade hål i huvudet på mina föräldrar om en egen häst osv. Sen blev jag tonåring och intresset svalnade. Jag skulle plötsligt dela foderhäst med en tjej som jag inte kom överens med, samtidigt som jag började inse att de populära i skolan inte tyckte hästar var så häftigt. Om jag kunde gå tillbaka i tiden och prata med mitt dåvarande jag så skulle jag ruska om mig och skrika åt mig att skita i vad de populära gillade och inte gillade. Då kanske jag hade vågat satsa på orientering också. Det var en annan sport jag var bra på men som inte var tillräckligt häftig.

Jag började istället spela handboll, vilket jag egentligen varken hade fysik eller tillräcklig bollkänsla för. Men det var en av de sporter man blev accepterad socialt av att utöva i Åhus. De andra var tennis och golf.

Handbollen krävde att jag skulle vara stark för att ta emot smällar och snabb och uthållig för att orka springa fram och tillbaka över planen. Jag blev trots allt hyfsat bra och det var ofta kul med handboll. Idrotten var lite av min räddning så länge den fick lov att existera i mitt liv. Så länge jag tränade var jag tvungen att äta. När jag var 15 började jag få känningar i benhinnorna och det fanns ett överhängande hot om att jag skulle bli tvungen att opereras om jag inte lyssnade på kroppen. Jag gick till en fysioterapeut på vårdcentralen och fick akupunktur och träningsförbud. “Du behöver vila och äta upp dig”, löd domen.

I mitt huvud landade detta illa. Jag trivdes med min kroppsform och ville inte att den skulle förändras, så istället för att lyda fysioterapeutens råd så slutade jag att äta alla mål utom ett om dagen. Idag tänker jag att det var där det gick fel. Vad hade man gjort om det var en 15-årig, handbollsspelande kille som fick ont i smalbenen? Min gissning är rehabträning och kanske hjälp med ett kostschema.

Förutom att jag blev sjuk (eller sjukare) av att få träningsförbud så gjorde det något med mitt förhållande till träning. Jag började se träningen som något destruktivt och eftersom jag redan hade andra typer av självskadebeteenden så blev det ännu ett att ta till. Jag sprang så mycket jag orkade och kroppen mådde bara sämre. Det tog många år för mig att få ett normalt förhållande till träning.

Under en period när jag tränade för mycket och vilade för lite på hösten 2012 så hamnade jag en kväll på akuten med en allvarlig halsfluss. Jag låg där i sjukhussängen med en löpartidning och läste om hur jag skulle pressa mig till att springa en mil på under 40 minuter. En vecka senare var jag tillbaka på sjukhuset, denna gång på hjärtintensiven, med hjärtmuskelinflammation och hjärtsäcksinflammation. Jag hade inte vilat tillräckligt. Den situationen satte skräck i mig för jag insåg att jag faktiskt kunde dö och det ville jag verkligen inte. Sedan dess har jag absolut tagit det lugnare, även om min första tanke var “fan, nu får jag inte träna på flera månader”.

Idag vet jag att jag mår bra av träning, men att det inte får ta upp så stor del av mitt liv att jag blir stressad av det och det har absolut ingen koppling till vikten, vilket det hade förr. Jag tycker om att promenera och jag går till gymmet och lyfter skrot en stund när jag hinner, men jag ställer inte krav på att jag ska prestera eller slå några rekord. Jag yogar hemma ibland. Jag rör på mig för att hålla i längden.

Det vore fantastiskt om man i svensk ätstörningsvård la mer vikt vid att hjälpa till att skapa ett normalt förhållande till fysisk aktivitet.

Vad har du för förhållande till träning?