Modelldrömmar och mobbning

Innan jag börjar försöka formulera mig kring månadens tema – ätstörningar – så tänker jag att det är bäst att berätta lite om vem jag är, för er som inte vet.

Jag heter Hanna Hildeman och har varit Hjärnkollsambassadör sedan 2013. Det här med att blogga har jag bara skippat, eftersom skrivande ger min sådan fruktansvärd prestationsångest, men det får bli ett ämne för ett annat blogginlägg. Jag bor i Malmö med min kille och min dotter som snart ska fylla sex. Jag har många titlar, men om man frågar min dotter så är jag först och främst konstnär. Måleri är mitt främsta uttryckssätt. Eftersom säljare är en av mina mindre starka kompetenser så jobbar jag också som peer supporter på ätstörningsmottagningen, samtalsledare för patientforum på fem olika avdelningar samt att jag är brukarrevisor och föreläsare. Just det, jag gör musik också, under artistnamnet Grace Vandal. Igår fick jag se ny statistik för var min musik spelas mest och det visade sig vara i Kambodja.

Efterhand som jag skriver här så kommer ni kunna se att jag förutom många jobbtitlar även har en hel del diagnoser. Vi börjar med en av de första och vi börjar från början, med de första åren med ätstörningar.

När jag gick i högstadiet, eller kanske faktiskt redan i mellanstadiet, så drömde jag om att bli fotomodell. Jag var intresserad av mode och kläder (som om det spelar någon roll i modellyrket) och läste väldigt mycket Elle-tidningar. Jag tittade på de smala modellerna och tänkte att jag inte var så olik dem. Jag skulle bara växa några centimeter till. Mitt bekräftelsebehov var, då som nu, stort. Likaså mitt behov av att hävda mig och “slå tillbaka” mot dem i skolan som sa att jag var ful och udda. Jag var utsatt för psykisk mobbning och under en period i årskurs åtta eller nio så pratades det oproportionerligt mycket om sparris i klassrummet. “Sparris är så jävla äckligt!”. “Fy faaan vad jag hatar sparris”. Så kunde det låta. Efter några veckor fick jag reda på att det var jag som var “sparris”. Det gjorde skitont, men någonstans kände jag också att det var en bekräftelse på min avlånga kroppsform, som fick mig att gå in för att hålla mig sådan och försöka ducka puberteten helt och hållet. Jag började svälta mig och fick på min 16-årsdag en remiss till BUP från skolsköterskan.

Ätstörningarna kan jag inte helt skylla på modelldrömmar och mobbning. Det fanns många andra skäl till att jag blev sjuk, men dem kan jag prata om vid senare tillfällen. Jag hade ätstörningar i för många år för att det ska kunna sammanfattas i ett enda blogginlägg.

Vården jag erbjöds var i alla fall i princip bara viktkontroller och familjesamtal. Det fanns ingen specialiserad ätstörningsvård i Kristianstad vid den här tiden och jag var till en början inte tillräckligt sjuk för att remitteras annorstädes. Innan jag blev det så hann jag börja gymnasiet, fylla 17, utveckla bulimi och bli sjukskriven från skolan. Mamma fick ta tjänstledigt för att vara hemma och passa mig så att jag inte trillade av pinnen och så fick jag en remiss till Capio Anorexi Center i Varberg. Det störde mig mycket att de hade en särskrivning i sitt företagsnamn, men jag hade inte mycket annat val än att gå med på behandlingen. Jag ville ju inte vara sjuk.

På Capio fann jag trygghet i tydliga rutiner och löftet om att kostintaget inte skulle leda till någon större viktuppgång. Jag kunde släppa stressen som skolan innebar och jag slapp se min familj oroa sig för min hälsa. Det största problemet var att jag led av förstoppning och hade väldigt ont i magen hela tiden. Man fick inte gå på toa efter måltiderna och därför började jag här motarbeta kroppens och främst tarmens egna impulser, vilket snart skulle visa sig förödande. Fortsättning följer.

Jag minns känslan av att inte känna att jag hörde hemma på behandlingshemmet. Jag tyckte inte att jag var så sjuk som de andra. Jag kände mig annorlunda. De andra grät när de hade ångest. Jag lyssnade på hip-hop jättehögt och smällde i dörrar. Kanske de andra kände likadant. Ni som har erfarenhet av ätstörningar får gärna kommentera om ni till exempel känt något liknande. Har du haft känslan av att du inte är tillräckligt sjuk för att ta emot hjälp? Har du känt dig annorlunda gentemot dina medpatienter?