Jag tycker mig ha kommit ganska långt när det kommer till känsloreglering, om man bortser från min nuvarande arbetssituation, jämfört med hur det varit tidigare i livet och med tanke på att jag aldrig fått någon adekvat behandling. Något som dock fortsätter att vara svårt är separationsångest. Jag brukar säga att det är min sista boss. Det är när min partner är ifrån mig och jag inte vet när han ska komma tillbaka som jag vacklar. Jag önskar så att jag var coolare.
Ni kanske tänker att det bara är att be honom berätta när han ska komma hem, men det är mer komplicerat än så. Ett förhållande handlar om att kompromissa, absolut. Men sedan jag började lära känna min kille så jag har vetat att han är musiker och att hans process när han jobbar med en viss vän ser ut som så att de behöver total frihet, vända helt på dygnet och inte ha några tider att passa. Då gör de bra musik. Det kan man tycka och tänka vad man vill om, men jag har vetat att det är så här i över fyra år. Jag vet också att han förr eller senare kommer tillbaka, att han har ett behov av att sakna mig ibland och att han älskar mig minst lika mycket när han kommer hem igen.
Varför är detta så svårt för mig att acceptera? Det är som att för varje timme han är borta så tappar jag tilltron till att han vill vara med mig mer och mer. Som att jag för varje timme som går föreställer mig livet utan honom mer och mer detaljerat. För varje timme blir jag mer och mer desperat efter bekräftelse. Det är helt irrationellt och jag förstår det inte. Jag har mig veterligen aldrig upplevt en traumatiserande separation. Det är inte heller så att jag är ensam och sysslolös när han är borta. Jag har min dotter att umgås med fram tills hon går och lägger sig och jag har egentligen inte svårt att hitta saker att fylla min tid med. Ändå hamnar jag så ofta på kvällen, när det är dags för mig att gå till sängs i ett tillstånd av näst intill outhärdligt starka känslor. Det sliter i mig och jag upplever det som många med samma diagnos beskriver som hudlöshet. Som att känslorna attackerar och jag inte har något skydd.
Jag har upplevt samma sak i flera tidigare relationer och det är just oförutsägbarheten som är jobbig. Oförutsägbarheten är ju egentligen så förutsägbar vid det här laget, men det blir liksom inte bättre av sig självt och någon samtalskontakt verkar ju helt hopplöst att få. Hur det går på den fronten är skrattretande.
Eftersom varken allmänpsyk, EIPS-mottagning, mödravård, eller någon annan (jag har inte rätt till det fria vårdvalet eftersom jag har för tung diagnos) vill hjälpa mig, så blev jag halvt lovad av min läkare på vårdcentralen att jag skulle få möjlighet att prata med deras PTP-psykolog i väntan på terapi. Jättebra tänkte jag, eftersom jag träffat honom en gång under min sjukskrivning och fått ett bra intryck.
Han ringde mig förra veckan och meddelade att det inte kommer att funka, eftersom han bara jobbar där fram till sommaren. Jag kunde nästan höra honom klia sig i huvudet, genom telefonen. Ingen verkar ha några svar och det har nu gått sex månader sedan jag började be om någon att prata med. Det enda rådet han egentligen hade att ge var att jag skulle vända mig till kyrkan och det kanske är en bra idé trots allt. Sedan jag var 8 år gammal har jag känt en stark aversion mot att sätta ens en tå innanför tröskeln på någon religiös byggnad, men jag får väl kanske så att säga krypa till korset nu, om det är det enda som finns att tillgå.
Det låter kanske ganska illa allt det här, men jag är luttrad efter att ha varit psykpatient i 20 år och jag är så van vid att inte få hjälp, så jag kan verkligen skratta åt det när det händer igen. Men det beror på att jag har fint stöd hemma och att jag cirka 85% av tiden mår väldigt bra och är högfungerande. Jag vill bara att stödet ska orka i längden också och att han ska slippa vara min krycka och min snuttefilt. Och att han ska få vara ifred i sin kreativa bubbla då och då.
Hanna Hildeman
Hjärnkollambassadör