– Varför är du Hjärnkolls ambassadör?
Jag är ambassadör då jag både i allmänheten och i mitt yrkesliv som socionom möter förakt mot de som har olika former av psykisk ohälsa. Genom att förmedla mina erfarenheter av psykisk ohälsa kan jag hjälpa andra att våga ta hjälp, inte känna sig ensam, inge hopp om att det blir bättre, ge kunskap om vad det innebär att leva med psykisk ohälsa och ge tips/strategier som hjälpt mig och kan vara till nytta för andra. 
Våga prata om psykisk ohälsa är grunden till att vi förändrar attityderna i samhället och den diskriminering som sker överallt i mötet med människor med psykisk ohälsa.

– Vad brinner du för?
Jag utbildade mig till socionom för att göra det jag brinner för; hjälpa människor. Efter fem år inom socialtjänsten där jag arbetat med barn, missbruk och psykisk ohälsa så valde jag att gå en annan väg för att rädda mig själv från mig själv.

Under mina år inom socialtjänsten lärde jag känna mig själv och mina gränser för vad jag mår bra respektive dåligt av. Jag var sjukskriven vid två tillfällen för utmattningsdepression och la all skulden på arbetsgivaren att det var dennes fel att jag mådde dåligt. Efter många timmars reflektion och att jag fick min diagnos ADHD; kunde jag se ett mönster i när jag mådde dåligt. Det av när jag jobbat ett tag inom ett område och blivit så pass engagerad i mitt arbete att mitt egna privata jag tog skada. Det tog all min energi att jag hade ingen över när jag kom hem vilket resulterade i ett privatliv bestående av sova, gråta, äta och vara arg. 

Jag brinner fortfarande oerhört mycket för att hjälpa människor, men jag har valt att hjälpa människor på en mer organisatorisk nivå för att hela jag ska må bra och på så sätt kunna fortsätta hjälpa människor utan att fara illa av det.

– Har du någon förebild?  
Mia Skäringer! Hon har hjälpt mig mycket att komma vidare med känslan av att inte vara något utan att prestera. Att känna mig värd något för att jag är jag och inte för vad jag gör. Hon vågar visa sig sårbar, visa de ”fula” sidorna som vi inte tror att någon som hon har. Hon har ju allt, hon kan väl inte må dåligt!

Just det har jag fått höra mer eller mindre hela mitt liv och har dolt mitt inre då det inte är ”tillåtet” att känna och må dåligt när man har allt det där; jobb, hus, bil, hund och man.
Sedan jag vågade säga ”det är skit idag” på frågan hur är det med dig, har jag blivit av med så mycket skamkänslor och vågat släppa in andra.