Michaela Eriksson
Vad fick dig att bli Hjärnkoll ambassadör?
Jag bestämde mig tidigt i min återhämtning att jag ville använda mina erfarenheter till något positivt. Jag blev en del av Hjärnkoll för jag ser vilken skillnad vi ambassadörer gör genom att dela med oss av våra erfarenheter i syfte att öka kunskapen, minska stigmatisering och krossa fördomar om psykisk (o)hälsa.
Det finns en oerhörd kraft i mötet mellan människor och det just i det mötet som broar kan byggas och öppenhet kan skapas.
Vad gör du för att må bra?
Jag är en sann naturälskare. Naturen är min läkeplats. När jag började må bättre och kom i kontakt med mig själv igen, började jag även upptäcka min omgivning på ett sätt jag aldrig har gjort tidigare. Jag är ute och vandrar mycket i skog och mark. Rörelse är något som är en naturlig del av min vardag och något som får mig att må bra. Jag umgås med mina katter som ger mig läkande kraft och jag omger mig själv av människor som ger mig positiv energi. Lyssna på musik och skriva texter är något jag också gör dagligen. Det hjälper mig att bearbeta intryck och skapa en balans i vardagen.
Vilka frågor brinner du för?
Jag brinner för det hälsofrämjande arbetet. Jag tror att delaktighet och inflytande är en grundläggande förutsättning för att åstadkomma en god och jämlik hälsa. Därför tror jag att det är viktigt att främja alla individers möjligheter till kontroll, inflytande och delaktighet i både samhället och i det dagliga livet.
Jag brinner för alla frågor som berör området mänskliga rättigheter och har även ett brinnande intresse för djurskydd och djurrättsfrågor.
Vem är din förebild?
Jag kan inte säga att jag har eller har haft någon specifik förebild. Jag är en väldigt nyfiken och öppen person. Varje individ bär på sina erfarenheter. Genom att vara öppen och lyhörd på mina medmänniskors erfarenheter öppnar det upp för nya perspektiv, och vidgar min världsbild. Jag skulle vilja säga att det personliga mötet med människor är vad som alltid har inspirerat mig.
Har du ett citat eller motto som du vill/försöker leva efter?
När jag hade mina mörkaste stunder sa min älskade mormor till mig: ”Michaela det finns alltid ett ljus i mörkret”. Där och då kanske jag inte hade förmågan att ta till mig hennes ord. Idag vet jag hur rätt hon hade. Hennes ord har blivit mina ledord genom livets med och motgångar.