Från barndomens dövhet och utanförskap till långvarig smärta, våld och suicidtankar. Tim berättar om att inte bli trodd – och om frågan som väckte viljan att leva och söka hjälp på nytt.

”Jag lärde mig tidigt att inte prata om det”

Tims dövhet utreddes inte ordentligt förrän han var omkring tre år. Den försenade språkutvecklingen bidrog till utanförskap och mobbning. Idrotten blev en fristad, men när kroppen började göra ont tvingades han lämna det som gav struktur, tillhörighet och mening.

”Ingen trodde på min smärta”

Under tonåren växte den psykiska ohälsan fram parallellt med smärtan. Tim berättar om att ständigt bli ifrågasatt, om destruktiva relationer och om att utsättas för våld i nära relation som man. Självhat, suicidtankar och suicidförsök blev en del av ett liv där han dolde måendet bakom ett leende.

”Frågan om att bli gudfar förändrade allt”

För första gången på länge blev viljan att leva större än viljan att försvinna. Tim sökte hjälp igen och vågade berätta hela sanningen. En läkare som lyssnade och en kurator som aldrig gav upp blev början på ett nytt kapitel. I dag lever han med en muskelsjukdom och en oviss framtid, men bakgrundsrösten har tystnat. Föreläsningen ger viktiga perspektiv på osynlig sjukdom, vårdens bemötande, våld, suicid och kraften i att någon står kvar.