Det fanns ett krig som ingen annan kunde se.
Ett krig som pågick bakom ett leende, bakom en fasad av att allt var okej. Ett krig som utspelar sig i mina egna tankar, i spegeln och i de där tysta stunderna när jag var ensam med mig själv.
Jag hade ett enormt självhat. Det handlade inte bara om min kropp, även om det var en stor del av det. Det handlade om hela mig. Jag kunde se på mig själv och känna att jag var ful, fel och otillräcklig.
Rösten i mitt huvud var skoningslös.
Den hittade alltid någonting att kritisera. Någonting som var fel. Någonting jag borde ha gjort annorlunda.
Och när jag kände att jag hade sagt eller gjort något fel blev rösten ännu högre.
Men allra starkast var självhatet under den period då jag var deprimerad. När mörkret redan hade tagit så mycket av mig blev jag också min egen fiende.
Det är svårt att förklara hur det känns att inte tycka om den person man tvingas leva med varje dag. Mig själv.
Det var där jag befann mig när livet till slut blev så mörkt att jag inte längre orkade bära det.
Efter mitt självmordsförsök vaknade jag upp på sjukhuset.
Och någonstans där började någonting förändras. Inte över en natt. Inte som ett mirakel.
Men jag hade överlevt.
Och plötsligt blev det viktigare att faktiskt klara av att ta mig igenom livet än att fortsätta hata mig själv.
Jag började förstå något som jag kanske borde ha förstått långt tidigare: Jag dög, som jag var
Och jag ville inte vara i krig med mig själv mer. Att överleva blev viktigare än att vara perfekt.
Att ta mig igenom dagen blev viktigare än hur jag såg ut.
Att lära känna mig själv blev viktigare än att hela tiden leta efter fel.
Och sakta, nästan omärkbart, förändrades min blick på mig själv. Jag började se mig själv med andra ögon. Det var som om någonting mjuknade.
Där det tidigare hade funnits förakt började det komma förståelse. Där det hade funnits kritik började det komma förlåtelse. Och någonstans på vägen började jag känna något jag länge trott var omöjligt.
Kärlek, till mig själv
Inte den där perfekta sortens kärlek som gör att man plötsligt älskar allt med sig själv varje dag.
Utan en djupare kärlek.
En kärlek som säger:
Jag är kvar.
Jag duger.
Jag behöver inte vara perfekt för att vara värdefull.
Jag får finnas precis som jag är.
Idag vet jag något som jag önskar att den där versionen av mig hade fått veta tidigare: Jag är bra precis som jag är. På alla vis.
Min kropp behöver inte se ut på ett visst sätt för att förtjäna kärlek.
Jag behöver inte säga rätt saker hela tiden. Jag behöver inte göra allting rätt. Jag behöver inte prestera för att få finnas. Jag behöver inte vara någon annan.
Jag är jag. Och det räcker.
Det betyder inte att jag aldrig mer kommer att ha dagar som är sämre. Det betyder inte att den gamla rösten aldrig kommer tillbaka. Det betyder att jag inte längre väljer kriget.
Jag väljer mig. Jag väljer att stanna kvar. Jag väljer att lyssna på mig själv med mer kärlek och mindre hårdhet. Jag väljer att förlåta mig själv för sådant jag gjorde när jag inte mådde bra.
Jag väljer att se på min kropp som den kropp som burit mig genom allt, istället för som något jag måste kämpa emot.
Jag kommer aldrig mer förändra mig m, för att bli värd att älska. Jag älskar mig själv för att jag är värd att älskas. Så jag har slutat fred med mig själv.
Efter alla år av krig.
Efter alla hårda ord.
Efter alla gånger jag önskat att jag var någon annan.
Jag står fortfarande här.
Och idag krigar jag inte längre mot henne jag ser i spegeln. Jag möter henne. Ser henne. Förlåter henne. Älskar henne. Och säga:
Du var aldrig fel. Du behövde bara få känna att du var värd att leva ditt liv på ditt sätt
Och nu vet jag det. Jag är värd det. Jag är bra precis som jag är.
Och det är inte bara något jag säger. Det är något jag verkligen vet och känner idag