Jag tror att jag har lagt alldeles för mycket av mitt liv på att kriga.
Inte mot någon annan, utan mot mig själv. Mot mina tankar. Mot sådant som har hänt och mot sådant som jag varit rädd ska hända.
Jag har ältat saker som redan varit över. Gått tillbaka till samtal och situationer och funderat på vad jag borde ha sagt, gjort eller förstått annorlunda. Jag har försökt hitta svar i sådant som inte längre går att förändra.
Och samtidigt har jag försökt ligga steget före framtiden. Tänkt på allt som skulle kunna hända, allt som skulle kunna gå fel och försökt förbereda mig på sådant som jag egentligen inte har någon kontroll över.
Det har tagit mycket energi. Mer än jag nog velat erkänna. Men någonstans längs vägen efter min olycka, la jag ner striden
Jag förstod att det inte längre var någon idé att fortsätta kämpa mot sådant jag ändå inte kunde påverka.
Det betyder inte att jag plötsligt slutat tänka. Jag är fortfarande jag. Mitt huvud kan det fortfarande snurra av tankar och vissa saker kan jag fortfarande fastna i.
Men idag försöker jag stanna upp lite tidigare. När jag märker att jag börjar älta något frågar jag mig själv:
Kan jag göra något åt det här?
Om svaret är nej, försöker jag släppa det.
Och det är en ganska stor skillnad. Förut kunde en tanke få följa med mig hela dagen, till och med dagar. Jag kunde vrida och vända på samma sak tills jag nästan hade tänkt sönder den.
Idag försöker jag påminna mig om att allt inte behöver lösas. Vissa saker får bara vara.
Det som redan har hänt kan jag inte gå tillbaka till. Jag kan önska att något blev annorlunda, ångra saker och känna sorg över sådant jag inte kan göra ogjort. Men jag kan inte leva mitt liv bakåt.
Och framtiden kan jag inte heller tänka mig fram till. Jag kan planera. Jag kan försöka göra bra val. Jag kan ta ansvar för det som faktiskt ligger i mina händer. Men resten måste jag våga släppa.
Det är ett beteendet som jag jobbat med. Att förstå skillnaden mellan det jag kan påverka och det jag bara försöker kontrollera för att känna mig trygg.
Jag behöver inte längre ha ett svar på allt. Jag behöver inte veta hur allt kommer att bli.
Och jag behöver inte fortsätta straffa mig själv för sådant jag gjorde, inte gjorde eller inte visste då.
Jag kan faktiskt bara konstatera:
Det blev som det blev. Och jag är här nu. Jag vill inte längre lägga så mycket av min energi på att kämpa mot verkligheten.
Jag vill hellre vara här. I det som faktiskt händer. I det jag faktiskt kan påverka. I mitt eget liv medan det pågår.