När Jeanette slutade bära allt ensam började livet förändras. Hon berättar om djupa depressioner, ångest och isolering – och om hur gemenskapen gav henne mod att börja lita på människor igen.

”Jag lärde mig att bita ihop”

Jeanette växte upp i en tid då psykisk ohälsa sällan talades om. Barndomen präglades av våld, otrygghet och känslan av att vara konstig. Hon levde med djupa depressioner, ångestattacker, agorafobi och social fobi. Alkohol och undvikande blev sätt att hantera måendet, medan närhet och tillit var svårt.

”Till slut orkade jag bara två timmar”

År 2004 förlorade Jeanette sitt arbete, sina älskade djur och sin syster. När hon senare försökte börja arbeta igen tog orken slut efter två timmar. Det blev början på en lång väg mellan vårdinstanser, en psykos och en inläggning. Så småningom fick hon större förståelse för sitt mående och hur uppväxten hade påverkat henne.

”På Fontänhuset förstod jag att jag inte var ensam”

Den 18 januari 2008 klev Jeanette in på Fontänhuset och mötte människor som lyssnade och stod kvar. Bara några månader senare föreläste hon för socionomstudenter – och upptäckte att hon älskade att berätta. I dag är hon engagerad i Fontänhuset, Hjärnkoll och NSPH. Hon har fortfarande perioder av psykisk ohälsa, men har funnit gemenskap, tillit och en väg tillbaka. Med öppenhet och värme visar Jeanette att det är mer än okej att be om hjälp.