Jag har tänkt mycket på hur lika människor och blommor egentligen är.
För när man ser en blomma blomstra tänker man ofta att det bara händer naturligt. Att den bara växer, blir stark och slår ut i full blom utan ansträngning. Men sanningen är att det finns så mycket bakom det man ser.
En blomma behöver rätt förutsättningar för att överleva.
Den behöver vatten.
Näring.
Solljus.
Omsorg.
Utrymme att växa.
Får den inte det börjar den sakta vissna.
Bladen tappar sin färg. Stjälken böjer sig. Livet i den försvinner lite i taget. Inte för att blomman är svag, utan för att den inte får det den behöver för att kunna blomstra.
Och jag tror att människor fungerar precis likadant.
Många av oss går runt och försöker överleva i miljöer där vi egentligen inte mår bra. Vi håller ihop oss själva trots att vi känner oss dränerade. Vi ger och ger tills det inte finns så mycket kvar av oss själva. Vi står kvar i skugga och undrar varför vi aldrig känner oss levande.
Men ingen människa kan blomstra utan rätt näring för själen.
Vi behöver människor som får oss att känna oss trygga. Relationer där vi får vara oss själva utan att bli dömda. Platser där vi inte behöver be om ursäkt för vilka vi är. Vi behöver kärlek, respekt, omtanke och utrymme att växa i vår egen takt.
För utan det börjar något inom oss vissna.
Kanske märks det inte direkt utåt. Många människor ler trots att de är trötta inombords. Många fortsätter kämpa trots att de egentligen håller på att gå sönder. Men precis som med en blomma syns det till slut när något inte får det det behöver.
Därför är det så viktigt att förstå sitt eget värde.
En blomma jämför sig inte med blomman bredvid. Den blommar när den är redo. Den tar sin plats utan att skämmas för sina färger. Och ingen skulle någonsin säga åt en blomma att den tar för mycket plats när den växer.
Ändå gör vi människor ofta just det mot oss själva.
Vi håller tillbaka våra tankar.
Tystar våra känslor.
Gör oss mindre för att andra ska känna sig bekväma.
Men varför?
Vi har också rätt att ta plats.
Rätt att växa.
Rätt att synas.
Rätt att blomstra fullt ut som dem vi är.
För mig har blomstring handlat mycket om att våga bli mer av mig själv. Att våga prata. Våga säga ifrån. Våga sätta gränser och säga till när något känns fel. Att inte längre låta rädslan styra vem jag är.
Och det har inte alltid varit lätt.
Precis som en blomma kan bli nedtrampad av stormar går människor också igenom perioder som bryter ner oss. Motgångar. Svek. Sorgen av att inte känna sig tillräcklig. Känslan av att vara för mycket eller inte nog på samma gång.
Men det är också där rötterna växer sig starka.
För en blomma är rötterna det som håller den stadig när vinden blåser. Det är där all styrka börjar, även om ingen ser den under jorden.
Och människans rötter fungerar på samma sätt.
Alla erfarenheter vi går igenom formar oss. Våra misstag, våra sorger, våra lärdomar och våra segrar bygger något inom oss. Även de perioder då vi känner oss trasiga kan i efterhand visa sig vara det som gjorde oss starkare.
Ibland måste man nästan vissna lite för att förstå vad man faktiskt behöver för att leva igen.
Och kanske är det just det blomstring egentligen handlar om. Inte om perfektion. Inte om att alltid vara stark eller lycklig. Utan om att våga fortsätta växa trots allt man gått igenom.
Att välja ljuset igen.
Att ge sig själv näring.
Att plantera sig själv i miljöer där man faktiskt kan må bra.
För ingen blomma kan blomstra i jord som förstör den.
Det tog lång tid för mig att förstå att jag inte behöver göra mig mindre för att passa in i andras världar. Jag behöver inte tysta mig själv för att andra ska känna sig bekväma. Jag behöver inte be om ursäkt för att jag vuxit, förändrats och blivit starkare.
Jag har rätt att vara den jag är och den jag har blivit.
Och precis som en blomma är menad att sträcka sig mot solen, tror jag att människor också är menade att söka sig mot det som får oss att leva fullt ut.
Så idag väljer jag att blomstra.
Inte för någon annans skull, utan för min egen.
Och kanske är det där den vackraste blomstringen börjar. När man äntligen vågar ta plats i sitt eget liv.