Sommar och sol. Jag älskar det.
Jag har alltid älskat värmen. Att sitta ute med morgonkaffet, känna solen värma huden och njuta av de där dagarna när livet känns lite lättare.
Men under många år har sommaren också betytt något annat för mig.
Bikiniångest.
Varje år har det varit samma visa. Jag har stått framför spegeln och granskat mig själv från topp till tå. Magen var för stor. Celluliterna syntes. Rumpan var fel. Valkarna på ryggen störde mig.
Jag kunde hitta fel överallt.
Det märkliga är att ingen annan såg på mig på det sättet. Det var bara jag som gjorde det.
När jag reste utomlands gick det oftast bättre. Där var jag en i mängden. Ingen visste vem jag var och ingen brydde sig om hur jag såg ut. Hemma i trädgården fungerade det också bra.
Men på stranden letade jag gärna upp en plats lite längre bort. Lite mer avsides. Där kände jag mig tryggare.
Idag kan jag nästan bli sorgsen när jag tänker på hur mycket energi jag lade på att tycka illa om min kropp. Hur många fina sommardagar som fick en liten skugga över sig på grund av tankar som bara fanns i mitt eget huvud.
Sedan förändrades livet.
När jag miste min arm, min fot och fick stomi förändrades inte bara min kropp. Hela mitt sätt att se på mig själv förändrades.
Plötsligt blev det så tydligt att kroppen är så mycket mer än sitt utseende.
Den här kroppen hade kämpat.
Den här kroppen hade överlevt.
Den här kroppen hade tagit mig igenom saker som jag aldrig trodde att jag skulle klara.
Sakta började jag se på mig själv med andra ögon. Jag började uppskatta människan jag såg i spegeln istället för att bara fokusera på det jag tyckte var fel.
Och vet ni vad?
Det var en enorm befrielse.
När jag började älska mig själv på insidan förändrades också synen på utsidan. De där tankarna om celluliter, valkar och degmage tappade sin makt över mig.
För livet är faktiskt för kort för att låta hjärnspöken bestämma om man ska bada, sola eller njuta av sommaren.
Jag vet att det finns många där ute som känner precis som jag gjorde. Som drar i tröjan lite extra. Som gömmer sig bakom handduken. Som tänker att de ska vänta tills kroppen ser annorlunda ut.
Till dig vill jag bara säga:
Du duger redan nu.
Inte om fem kilo.
Inte nästa sommar.
Inte när kroppen förändrats.
Nu.
Så ta på dig bikinin. Sätt dig i solen. Bada om du vill. Skratta högt.
Och när hjärnspökena börjar tjata, be dem dra dit pepparn växer.