När jag hör ordet skördetid tänker jag först på sensommaren.
På äppelträden som är tunga av frukt. På bären som mognat i solen. På allt det som vuxit i det tysta under månader av regn, blåst och värme.
Men ju äldre jag blir, desto mer tänker jag att skördetid också handlar om livet.
Om oss människor.
För det finns perioder i livet när vi bara kämpar. När dagarna handlar om att ta sig igenom det som är. När vi inte ser några resultat och när framtiden känns väldigt långt borta.
Jag har haft sådana perioder.
Perioder då livet förändrades på ett sätt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig.
När jag miste min arm, min fot och fick stomi förändrades inte bara min kropp. Hela min värld förändrades. Det var sorg, rädsla, frustration och så många frågor utan svar.
Jag önskar att jag kunde säga att jag var stark hela tiden. Men det var jag inte.
Det fanns dagar när jag grät.
Dagar när jag var arg.
Dagar när jag undrade varför livet blivit som det blivit.
Och framför allt fanns det dagar när jag inte såg någon mening med allt kämpande.
För när man befinner sig mitt i stormen ser man sällan vad som växer.
Man ser bara regnet.
Men idag, när jag blickar tillbaka, inser jag att det var just där som fröna såddes.
Varje gång jag reste mig efter ett bakslag.
Varje gång jag tog ett steg till trots att jag egentligen ville ge upp.
Varje gång jag vågade tro lite på mig själv.
Varje gång jag valde livet.
Då planterades något inom mig.
Inte för att jag märkte det just då.
Men för att det sakta byggde upp den människa jag är idag.
Det är det som är så fascinerande med livet. Vi vill ofta se resultaten direkt. Vi vill att allt ska bli bra så fort som möjligt.
Men de viktigaste sakerna växer långsamt.
Precis som i naturen.
Ingenting blommar året om.
Ingenting mognar över en natt.
Och ibland måste vi gå igenom långa perioder av mörker innan vi kan förstå vad vi faktiskt har lärt oss.
Idag känner jag att jag befinner mig i en sorts skördetid.
Inte för att livet är perfekt.
Inte för att alla problem är borta.
Utan för att jag kan se frukterna av allt arbete som skett på insidan.
Jag ser en människa som vågar mer.
Som är snällare mot sig själv.
Som inte längre lägger lika mycket energi på sådant som inte spelar någon roll.
Jag ser någon som har lärt sig att livet inte handlar om att vara hel på utsidan.
Det handlar om att känna sig hel på insidan.
Och vet ni vad?
Det är kanske den finaste skörden av alla.
Att efter allt som hänt kunna känna tacksamhet.
Att fortfarande kunna skratta.
Att fortfarande kunna drömma.
Att fortfarande kunna älska livet.
Så om du just nu befinner dig i en tid av kamp vill jag att du ska veta att det inte behöver betyda att du står stilla.
Kanske händer det mer inom dig än du förstår.
Kanske växer rötterna just nu.
Kanske samlar du styrka som du ännu inte upptäckt.
Och kanske kommer du en dag att stå där, precis som jag ibland gör, och inse att allt det där som kändes så tungt också blev grunden till något vackert.
Din egen skördetid.
Och när den kommer, kommer du att förstå att inget av ditt kämpande var förgäves.
Inte en enda dag.