Att leva med ångest är otroligt jobbigt, att leva med att ha ångest hela tiden är ännu värre att då leva med att ha ångest som primär diagnos tillsammans med depression är ingen lätt kombination.
Det pågår ett ständigt krig mellan min hjärna, min vilja och min kropp. Detta får jag panikångest av för det är en inre strid.
Min vilja (inte samma sak) den vill att jag ska göra saker jag tycker om att göra, men då påpekar min hjärna att tänk om det händer något på bussen? Tänk om du trillar med rullatorn igen. Alltid tänk om det händer något (alltid är det dåliga grejerna också).
Men ibland går jag emot min hjärna och gör saker som hjärnan inte vill, tex ut och föreläsa, resa med Fontänhuset och inte vara hemma, det är ju en säker plats.
Men helt sonika får jag ångest även på mina säkra platser och då känner jag att jag bara ger upp detta och tänker att det inte är värdigt att inte klara av att finnas och leva hemma i min egen lägenhet. Då kickar min kropp och vilja in och rent ut sparkar igång mig igen, tycker att du har det rätt bra ändå, du har tak över huvudet, du har en sambo, du har två katter som du älskar, du har Fontänhuset, du har Hjärnkoll och alla dina kollegor där. Sluta att tycka synd om dig, det finns dom som har det betydligt värre än du.
Ingen som inte lever med psykisk ohälsa oavsett diagnos vet hur det är och hur det känns. För några år sedan gjorde jag en digital föreläsning för Hjärnkoll Skåne som heter ”Man kan inte gipsa en trasig själ.” Ett benbrott syns men många med psykisk ohälsa är experter på att hålla masken inför andra, läkare mm. Många frågar hur man mår men inte alla stannar kvar för att höra svaret. Och då mår jag som inte får ett svar ännu sämre, är jag inte värd ett vettigt svar, orkar ingen med mig? Jag vet ju inom mig att jag är värd ett svar men samtidigt bekräftar detta att jag är dum, jag klarar inte av något. Men jag är smart, jag är värd det. Så är det. Jag behöver bara inse detta lite oftare. Jag vill ha respekt, jag kräver inte det men alla är värda respekt.
Oftast lyssnar jag men jag ska säga det att när man har en rejäl ångestattack då är det så jäkla svårt att komma upp till ytan igen och börja andas.
Tacksamt nog har jag vänner, min sambo och mina katter. Katterna gör att jag måste gå upp varje dag, dom måste ha mat, jag måste byta i deras lådor, jag måste upp och leva lite, ta mig till Fontänhuset, göra mina föreläsningar, vara med på digitala möten, fira påsk osv
Så nu sparkar jag bort ångesten några timmar och lever mitt liv och tänker faktiskt skratta lite, äta god mat och pussa mannen i mitt liv lite extra. Ibland lever livet. Puss och Kram på er