En konstig början på det nya året men det är jag glad för nu.

Jag lever med psykisk ohälsa och har mina rutiner, det är ett måste för mig. En av rutinerna är att jag sedan ett antal år tillbaka har varit singel, ogift och alla synonymer som finns till detta ord. Det bröts rejält när jag träffade min kille i december, vilket jag nu är tacksam för.

Hela förra året (hej då 2021) jobbade jag hårt trots pandemi och självkarantän, digitala möten har varit min räddning under denna tid kan jag säga. Men allt jobb tog ut sin rätt och strax innan nyår blev det lite för mycket och min kristallsjuka satte i gång.

Det är en av mina största mardrömmar att min balans inte ska fungera och nu gick det rent åt helskotta. Tur i oturen så hade jag min kille som hjälpte mig här hemma och med mat osv.

Men det som är värst för mig är att jag inte har kunnat vara så aktiv på vare sig Fontänhuset Malmö eller RSMH Mittpunkten Malmö under denna tid.

Jag kunde efter ett par veckor säga hej då även till kristallsjukan och vad händer då? Efter tre vaccinationer så får jag covid-19 och vi fick sitta i karantän här hemma. Jag hade nog inte klarat det med någon annan än med min Jimmy.

Jag tillhör ju den % av befolkningen som gillar digitala möten och det kommer jag alltid att göra. Så när allt startade upp igen så kunde jag vara med fast digitalt. Så även när vi hade arbetsgruppsmöte med (H)järnkoll Skåne. Nu ska det planeras för alla temadagar kommande månader, det ska spelas in föreläsningar, det ska spelas in samtal.

Avslutar för denna gång med att återigen säga att jag faktiskt är tacksam för min psykiska ohälsa, utan den hade jag inte skrivit denna text, träffat alla underbara kollegor, medlemmar, medmänniskor och vänner på Fontänhusen runt om i världen, på RSMH, på NSPH Skåne och i (H)järnkoll Skåne. Jag har turen att arbeta med det jag älskar, berätta och föreläsa om det som står mig närmast. Lite smolk i bägaren som kristallsjuka och covid-19, det tar jag. Bara jag får fortsätta med det jag gör nu, för det gör mig glad och lycklig.

Jeanette Andersson
En tacksam Hjärnkollambassadör

Kommentarsfunktionen är stängd.