Att skriva har varit en stor del i mitt sorgearbete efter att min man gick bort 2018. En man jag träffade på äldre dar som kom till att bli min livs stora kärlek. I min bearbetning valde jag att skriva en bok om vårt liv tillsammans. Det kom till att bli en autofiktiv bok, det vill säga att jag blandat fantasi och verklighet. Nedan följer ett par utdrag ur min bok som slänger mig tillbaka till en tid av tillit, kärlek och värme.
Gudrun hade för några år sedan varit sjukskriven på grund av psykisk ohälsa men livet hade tagit en bättre vändning. Nu hade hon jobb, fritidssysselsättningar och några vänner.
Men det var hektiskt på jobbet och på kvällarna blev det sent med bridge. Hon gick på bio med väninnan Sara och fikade efteråt. De hade långa samtal om livet.
Gudrun hade en mor som krävde att hon åt söndagsmiddag hos henne.
På nätet hade hon träffat Bengt. Ofta pratades de vid i telefon. Bengt hade utbildning i psykologi och lyckades ofta lirka ur henne mer än vad hon ville. Det lättade men kändes inte rätt att det var just han som fick veta hennes hemligheter.
Gudrun kände inte för att åter försöka med dansgolvet eller kontaktannonser. Det fick bli nätet. Var detta lönt? Var hon intresserad? Hennes liv var bra som det var.
Men hon fyllde i formuläret. Det var bäst att inte skriva ut yrke, bara att man utförde behandlingar. Vikten? Det var ett känsligt problem. Hon fyllde i intressen: bridge och klassisk musik bland annat och la ut det foto hon hade. Tyvärr såg hon sur ut på det.
Sedan kollade hon på jämnåriga män. En gillade bridge, opera och klassisk musik och brydde sig inte om kvinnors vikt.
Till honom skrev hon.
Gudrun tittade någon gång, inte varje dag om hon hade fått svar. Inte ännu.
Hon slet på jobbet varje dag med ömsom trevliga, rara patienter och ömsom besvärliga och krävande. Hon åt söndagsmiddagar hos sin mor, gick på bio med Sara med fikastunder och snack efteråt. Bengt från nätet ringde ibland och de pratade länge med varandra. Han hotade med att någon gång dyka upp spontant. Han ville träffa Gudrun mitt i hennes röriga hem.
Några dagar senare fick hon svar: Jag har ont i ryggen. Kan du behandla mig?
Det skulle hon väl kunna för hon var sjukgymnast
Gudrun betraktade Ingemar. Han hade vackra blå ögon, stor näsa och kortklippt vitt hår.
”Det är min vinterfrisyr. På somrarna är det ännu kortare.”
Han började prata om jobbet som lärare. Han verkade duktig och engagerad, men där var problem med ledningen. Han var fritidspolitiker för ett parti som hon aldrig röstat på.
Ingemar hade abonnemang på konserthuset och kunde spela bridge. Fast det var länge sedan som han hade gjort det.
”Nu är det din tur att prata”, sa Ingemar.
Ja, vad skulle hon säga? Hon började prata om jobbet och sedan flöt det på.
De bröt upp sent.
Gudrun undrade hur hon skulle kunna berätta för Ingemar om hennes fleråriga sjukskrivningar och att hon några gånger varit tvångsinlagd för psykoser? Och tänk om hon blev sjuk nu när de hade träffats? Hon bar sig alltid så konstigt åt när hon var sjuk. Många hade tyvärr sagt upp bekantskapen med henne.
Han verkade tro på allt som läkarna sa och hon var mer tveksam. Gudrun var väl insatt på detta område och tyckte man måste känna efter själv vad som var bra. Det räckte inte med den traditionella medicinen. Ibland var sånt som tro, hopp och kärlek viktigare.
Gudrun förstod att det betydde mycket för Ingemar att hon lyssnade på vad han sa. Detta var en helt ny erfarenhet. Aldrig tidigare hade någon tyckt det vara viktigt att hon lyssnade. Han berättade om allt möjligt från skolan och det politiska arbetet. Hon blev allt mer intresserad. Kanske inte så mycket av ideologin som av människorna bakom det. De hon träffade tyckte hon var trevliga.
Han hann inte lyssna lika mycket till vad hon hade att berätta. Det tyckte hon var bra för några hemligheter ville hon behålla. Bland annat hur mycket ett och annat kunde kosta.
Gudrun försökte le mot kameran. Det var en ny erfarenhet att försöka se bra ut på foto för att en man skulle gilla det. Hon gjorde vad hon kunde. Fotografen hade ställt henne framför några blommande forsythsiabuskar. Hennes balkong med gula penséer syntes i bakgrunden.
Fotografen var en glad flicka som skrattade ofta. Gudruns erfarenhet var att man blev bättre på kort när man hade en fotograf som lockade till skratt.
Fotografen, en socionomelev behövde hjälp med ett projekt Som tack tog hon några kort.
”Detta kort ska placeras så jag kan se på dig när jag äter”, sa Ingemar.
Gudrun satt tillsammans med Ingemar i fåtöljerna hos psykiatern. Denne hade ett anteckningsblock framför sig och noterade. Ingemar satt också med ett block. Hon berättade om de gångna månaderna och att det hade gått bra.
Så frågade Ingemar hur han kan vara till hjälp om Gudrun skulle bli sämre.
”Jag tror du har så bra inflytande på henne så hon håller sig frisk”, sa doktorn och vände sig mot Gudrun.
”Har du något att tillägga?”
”Om jag blir sämre så behöver jag vila riktigt mycket och då skulle jag kunna slippa ta mer medicin.”
”Medicin brukar vara bra”, sa Ingemar.
Gudruns händer höll hårt i stickorna medan hon försökte bli klar med västen till Ingemar. Det skulle bli en julklapp. Det var sent på kvällen men för tillfället sov hon för lite. Hon slötittade samtidigt på teven. Det var Rapport och det var svårt med koncentrationen.
Sist hon var ute med kompisarna hade de skickat några varnande blickar mot henne.
Hon måste skärpa sig för snart var det jul. Tänk om hon inte kunde koncentrera sig på vad Ingemar sa eller om det blev något fel med matlagningen.
Hon mätte på stickningen. Det var dags att ta in för ärmar.
Gudrun gick med långa släpande steg längs med den långa korridoren. För det mesta hade hon blicken på golvet en bit framför sig. Någon gång tittade hon in genom fönstret till någon medpatient. De flesta låg orörliga i sina sängar. Några träffade hon på under måltiderna men hon kände dem bara till utseendet.
Hon hade handen i den ficka där mobilen var. Ingemar ringde inte tillräckligt ofta och när det skedde var det som om de inte nådde fram. Ingen av dem hade mycket att berätta. Hon kom till fönstret. På den gråa himlen flög en grupp måsar som skrek.
Gudrun och Ingemar njöt av bakelsen. Den var stor och fluffig. Plötsligt var musiken mycket medryckande. Gudrun gick upp och började att dansa. Hon klarade till och med av att hoppa lite. Hon svängde armarna ovanför huvudet och hon vickade på höfterna. Ingemar tittade leende på. Plötsligt gick Gudrun fram till Ingemar och drog med honom. Han gjorde först lite motstånd men sedan rycktes han med. Det såg lite klumpigt och stelt ut till en början men så kom Ingemar loss och rycktes med i en bugg. Till sist slöt de varandra i en famn.
Gudrun stod i folkvimlet och spanade efter Ingemar. Där kom han och de fick ögonkontakt. Men vad gjorde Ingemar nu? Han lämnade sina led och gick rakt fram till Gudrun och tog henne i handen. Han ville att hon skulle gå med. Men det här var inte hennes parti. Tänk om någon Gudrun kände var här och såg henne? Hon tvekade. Han hade glimten i ögat och ett leende på läpparna. Hon kunde inte motstå det utan följde med.
När de kom fram hälsade hans partikamrater på Gudrun. Några kramade om henne. Hon kände de flesta och tyckte om dem.
Gudrun kände Ingemars varma kropp. Ingen annan hade kunnat ta i henne som han gjorde. De tog varandra i handen. Nu hade de kommit till en sluttning.
”När jag var barn rullade vi nerför sluttningar. Ska vi pröva?”
Ingemar tittade misstänksamt på henne.
”Vi är för gamla för sånt?”
Gudrun lade sig på tvären och började att rulla. Ingemar följde efter och kom ifatt Gudrun. Underlaget var buckligt och det gula gräset var stickigt. Längst ner hamnade de sida vid sida. Där var gräset högt och det var blött. De reste sig upp och hand i hand gick de hemåt.
Gudrun hade köpt en blommig klänning och hade varit hos frissan i sin hemstad på bröllopsdagen. Hon tog tåget tillbaka, Ingemar mötte upp vid stationen och de gick till rådhuset, där vigselförrättaren tog emot. Ingemar var nyklippt. Ur sin väska tog han fram brudbuketten: några gula rosor.
”Frisören blev förskräckt när hon hörde att jag inte hade någon brudbukett, så hon klippte av några rosor från sin buske.”
Bröllopsakten började. Vigselförrättaren läste en dikt av Ferlin: Ditt hjärta är mitt och mitt hjärta är ditt och aldrig lämnar jag det åter.
Det blev ett mantra för dem under flera dagar.