Balans behöver inte se likadan ut för alla. Hanna berättar med humor och självdistans om ätstörningar, självdestruktivitet och utmattning – och om vägen till ett liv hon själv varit med och format.

”Jag fick bekräftelse när jag presterade”

Hanna var duktig i skolan men kämpade med läxor, ångest och självhat. Redan som nioåring skickades hon till psykiatrin. Under tonåren växte kaoset med ätstörningar, självskadebeteende och konflikter. Gymnasiet blev aldrig slutfört och vid 20 fick hon en adhd-diagnos. Därefter följde behandlingshem, isolering och destruktiva relationer.

”När någon lyssnade startade livet om”

I flera år sökte Hanna hjälp för svåra kroppsliga besvär utan att bli tagen på allvar. När en läkare förstod allvaret fick hon den operation hon behövde. Efteråt upplevde hon att livet och tankeförmågan återvände. Dotterns födelse, mötet med hennes partner och arbetet som peer supporter blev fler vändpunkter.

”Jag har byggt min egen balans”

I dag arbetar Hanna som peer supporter inom ätstörningsvården och samtalsledare inom slutenvård. Hon är också konstnär, skapar musik och är småbarnsförälder. Erfarenheterna har gett henne en stark vilja att förändra de system som en gång svek henne. Med humor och självdistans berättar Hanna om sin krokiga väg genom psykisk ohälsa och självdestruktivitet – mot självständighet, mening och ett liv i egenkonstruerad balans.