Hanna Hildeman

Ambassadör

Kort presentation

Hanna Hildeman är konstnär, peer supporter, samtalsledare och småbarnsförälder. Hon berättar öppet och ärligt om sin långa, krokiga väg ur ätstörningar, självdestruktivitet, ångest och utmattning, mot ett liv i egenkonstruerad balans.

Bakgrund

Hanna växte upp i en typisk vit medelklassfamilj. Gifta akademikerföräldrar med hus och bil. Två yngre bröder och så en halvsyster som inte bodde med familjen, men som Hanna alltid längtade efter. Storasystern insjuknade i schizofreni när Hanna var 11.

Hanna höll på med hästar och handboll och var duktig i skolan. Det var i alla fall skolprestationer hon fick bekräftelse för. Själv tyckte hon att det var fruktansvärt jobbigt med läxor och förstod inte hur andra klarade av att göra dem. Kraven (utifrån och inifrån) på prestation väckte tidigt (typ 4 årsåldern) stark ångest och ledde till självhat.

I skolan blev Hanna klassad som ”pluggis” och hemma fick hon höra att hon var slarvig och inte hjälpte till tillräckligt.

Beskrivning av den psykiska ohälsan

Första gången Hanna blev skickad till psykiater var hon 9 år. Hon ”ställde till det” hemma när föräldrarna hade gäster och hon kunde inte sova om nätterna.

I högstadiet gick Hanna från att ha varit bäst i klassen och alltid närvarande, till att sista terminen kapitulera inför ett tilltagande kaos av ätstörningar, självskadebete, konflikter och BUP-besök.

Det blev ett par vändor på behandlingshem när BUP bara gjorde allt värre. Hanna försökte sig flera gånger på att klara av gymnasiet, men blev aldrig klar, utan fastnade istället i försörjningsstödsträsket, sjukskrivningar från allt och inget, sex – och kärleksberoende, destruktiva relationer, långa och många perioder av bulimi och isolering.

Fick en ADHD-diagnos och en burk centralstimulerande någonstans där i mitten, vid 20, av en läkare som både flörtade med henne och föreslog att hon kanske hade Borderline. Den diagnosen fick hon dock inte förrän 12 år senare, när det mesta i livet lugnat ner sig och ordnat upp sig.

Vändpunkten i livet

Det finns många vändpunkter. En av de viktigaste var när Hanna som 24-åring 2013 opererades för rektalprolaps, som hon då hade lidit av och förgäves försökt få somatiken att ta på allvar i sju år. Det var stort. Magproblemen hade börjat när Hanna var i behandling på Capio Anorexicenter och inte fick lov att lyssna på den egna kroppen, utan istället skulle lyda personalen och deras regler. Efter otaliga misslyckade försök att få hjälp råkade en läkare förstå hur allvarligt problemet var och remitterade Hanna till en kirurg som genast, med rätt undersökning kunde avgöra att hon behövde opereras snarast möjligt. Efter operationen var det som att livet startade om. Hjärnan funkade igen efter att magen ständigt pockat på dess uppmärksamhet.

En annan vändpunkt var såklart när Hannas dotter föddes 2018. Livet fick ett annat fokus. Också när hon började jobba som peer supporter 2020 och äntligen kunde börja försörja sig själv ordentligt och slippa bidragsträsket, eller att ständigt behöva be föräldrarna om hjälp.

Ytterligare en vändpunkt kom när Hanna träffade sin partner, som varit och är ett enormt stöd, emotionellt. De har totalt olika bakgrunder och han hjälper Hanna att se saker ur andra perspektiv.

Hanna kan rabbla fler vändpunkter när ni bokar henne som föreläsare.

Hur ser livet ut idag?

Idag jobbar Hanna 50% som peer supporter, håller i rollen som samtalsledare Patientforum på avdelningar inom slutenvården fyra gånger i veckan, säljer en målning då och då, spelar in musik (sök på Grace Vandal) när hon känner för det.

Psykiatrin har Hanna ingen kontakt med idag. Förtroendet för denna, för somatiken, för skolan, för arbetsförmedlingen, för socialtjänsten, för migrationsverket är väldigt, väldigt lågt men just därför vill Hanna hjälpa till att förändra och förbättra dessa.