Det är känsligt att prata om självskadebeteende. Det finns alltid en risk att någon blir triggad. Men vi måste våga prata om det. Kanske inte för att normalisera – det vore inte bra om det blev normaliserat och accepterat att självskada – men för att det inte ska sopas under mattan och bli något som endast extremt störda individer ägnar sig åt. Det behöver bli allmänt känt att beteendet fyller en funktion. Eller? Jag blir osäker. Tänk om var och varannan människa börjar självskada, just för att man förstår att beteendet fyller en funktion. Det känns som att jag är ute på hal is här, men det får jag väl vara då. Det finns så många indirekta självskadebeteenden som gemene man ägnar sig åt på daglig basis. Alkohol, nikotin, överdriven träning, konstiga dieter, matmissbruk, övermedicinering, överdrivet koffeinintag, festknarkande, sömnbrist, gamblande, skrollande, osv osv. Jag må låta kontroversiell, men vad är skillnaden mellan det och att direkt orsaka skada på sin kropp för att dämpa obehagliga känslor?
Jag har svårt att komma ihåg om jag skrivit om hur det började för mig, så sorry om detta blir en upprepning för någon, men eftersom månadens tema är just självskadebeteende så vill jag berätta om hur det började för mig, utan att nämna några metoder, eftersom metoder kan trigga.
Hur började det egentligen för mig? Jag var 13 när en tjej i omklädningsrummet innan en idrottslektion visade för en hel grupp tjejer att hon hade skadat sig. Hon beskrev hur hon gjort det och jag bestämde mig för att prova någon dag efter skolan. Hade jag varit i bra skick psykiskt så kanske jag bara blivit rädd, eller avskräckt. Men jag var så desperat att hitta sätt att hantera mina känslor på. Jag hade det jobbigt hemma, det bråkades mycket. I skolan var det svårt med det sociala spelet som jag aldrig tycktes lära mig reglerna till. På fritiden var jag stressad och visste inte hur jag skulle bära mig åt för att göra mina läxor. I skolan blev jag ändå anklagad för att vara “pluggis”. Jag var alltid olyckligt förälskad och jag tyckte mig inte prestera tillräckligt bra någonstans. På kvällarna hade jag svårt att somna och på mornarna hade jag svårt att komma ut genom dörren för att jag besvärades av acne och otillräcklig garderob.
Jag var alltså desperat och mottaglig för alla metoder att fly min ångest. I början var mitt självskadande utstuderat. Jag var inte i affekt. Det var som att jag övade. Ju tryggare jag blev i att skada mig desto oftare började jag tillämpa det när jag hade ångest. Jag önskar att jag lärt mig någon konstruktiv metod för att hantera känslor men nu var det inte så.
Omgivningen reagerade på olika sätt. Mina föräldrar blev oroliga och mamma ringde BUP. En kompis slog mig när hon såg vad jag gjort. Andra vände bort blicken.
Eftersom mitt självskadebeteende aldrig blev livshotande så var det inte någon som ansåg att det behövde hanteras. Jag har aldrig fått någon känsloreglerande behandling och jag har svårt att tolka det på något annat sätt än att psykiatrin tyckte det var bra att jag hittat en metod som funkade för mig. Att läsa mellan raderna har aldrig varit min starka sida, så vad vet jag. Min åsikt är i alla fall att självskadebeteende bör tas på allvar, hur allvarligt eller lindrigt det än är. Skadar man sig själv så är det av en orsak och det finns andra sätt att hantera de utlösande känslorna.
Hanna Hildeman
Hjärnkollambassadör