Igår var det söndag och jag hade kunnat ha en jätteskön, avslappnad dag. Istället hade jag en skitdag. Det började med att jag inte sov ordentligt. Sen utmanade min dotter mig vid frukostbordet. Hon tjurade och visade humör, ilskan bubblade upp i mig och jag kände att jag behövde ett break. Jag väckte min kille, meddelade att han minsann fick ta hand om mitt barn och sen kastade jag mig på cykeln. Jag cyklade utan mål och fulgrät bakom mina solglasögon. Efter en timme på cykeln hamnade jag i Limhamn och fattade att jag var nära stranden. Ner dit tog jag mig dock aldrig eftersom det var så mycket folk, cyklar och bilar överallt. Däremot hittade jag en någorlunda ensam plätt i skuggan på en äng, vid ett buskage. Där fortsatte gråtfesten och trots att jag tagit med ett anteckningsblock för att skriva av mig så lyckades jag inte formulera någonting. Det var bara ett virrvarr av känslor, gravidhormoner och sömnbrist. Nu i efterhand kan jag bättre sätta ord på vad jag kände.
Jag är skiträdd för att inte räcka till för min familj. Jag har enorma ansvarskänslor och höga förväntningar på mig själv. Jag ber inte om hjälp förrän det är för sent och jag redan är superstressad. Hur ska det gå med en person till att ta hand om? Kommer mina barn tycka att jag är en dålig mamma? Vad fan har jag gett mig in på? Hur gör man för att minska kraven?
Det var alltså så jag kände då. Med lite mer perspektiv och mindre sömnbrist ser jag att det kommer att gå hur bra som helst. Det kommer att krävas av mig att jag slutar planera in en massa saker och tar dagen mer som den kommer. Det kommer att krävas att jag accepterar att jag ibland kanske lämnar på skolan i sista sekund, istället för att ha minst fem minuters marginal. Jag kommer att behöva låta min kille göra mer. Som det ser ut nu så fixar jag allt (mat, handling, städning osv) så snabbt att han inte hinner med. Vi kommer inte att äta supernäringsrik mat varje dag och jag kommer säkert att gråta av trötthet. Men det kommer att gå bra. Mina barn kommer förhoppningsvis tycka att jag är ok och det kommer jag också att tycka.
Hanna Hildeman
Hjärnkollambassadör