Jag känner mig lite omtumlad. Igår var en stor dag, nämligen. Min dotter började i förskoleklass och det väckte mycket tankar och känslor i mig. Jag, som tidigare inte ens ville ha barn för att jag var rädd att jag inte skulle klara av att ta hand om en annan människa, stod nu på en skolgård, gravid och gråtandes av stolthet. Etta hade varit ganska nervös och rädd för att de andra barnen inte skulle tycka om henne, men nu släppte hon min hand och sprang iväg till klätterställningen. Hon såg ut att vara hemma. Det var stort.

Sen kickade min egen nervositet in. Vad kommer skolan att göra med min dotter? Kommer hon att få tillräckligt med stimulans? Kommer hon att komma överens med de andra i klassen? Kommer de att se henne bland 26 andra barn? Den sista frågan vet jag svaret på – ja, för hon är ett huvud längre än de andra. Men annars är det läskigt och själv var jag en ganska välfungerande person fram tills jag började i skolan. Sen skulle man plötsligt börja tolka vad en massa folk sa till en och försöka förstå deras intentioner. Man skulle kunna prata ett språk med de vuxna och ett annat med de jämnåriga. Man skulle hitta sitt sammanhang och ha rätt intressen för att passa in och så skulle man prestera, men inte för bra för då stack man ut och då blev man tilltryckt. Barn är elaka.

Fy fan vad ångestskapande att se henne genomgå detta. Hur gör man för att inte visa sin egen rädsla för sitt stackars barn? Jag är i vanliga fall väldigt öppen med mina känslor kring henne, men just den här känslan känner jag att jag borde hålla för mig själv.

Tänk positivt, Hanna. Vi har gett henne rätt rustning för det här. Vi har retats med henne på skoj. Hon är intelligent och socialt begåvad. Det finns många barn att välja mellan, att bli kompis med. Jag kan inte göra mer. Det enda jag hoppas på är att hon vågar prata med mig om det blir jobbigt. Det finns inget här för mig att kontrollera, för det är väl det rädslan handlar om antar jag. Kontrollförlust. Tur att det snart kommer en bebis, som är helt beroende av mig, så att jag har något annat att fokusera på, hehe.

Hanna Hildeman
Hjärnkollambassadör

Kommentarsfunktionen är stängd.