Semestern är över och det är dags att gå tillbaka till gamla rutiner. Hur var det nu man gjorde? Jag känner mig lite ringrostig, men det är ändå skönt på något sätt. Det känns okej att ha med sig sin kalender överallt igen, men jag behöver inte planera mina dagar på samma sätt. Den inre motorn behöver inte gå på högvarv för att fylla tiden. Dessutom är det väldigt lugnt på jobbet eftersom alla utom tre har semester.
Min graviditet håller på att driva mig till vansinne nu så förutsättningarna för att få en bra första arbetsdag var inte ultimata. Jag sov nämligen i princip inte en enda blund natten till måndagen. Kvällen innan var jättemysig. Min dotter och jag hade varit och tittat på fotboll i Landskrona och när vi kom hem var det ingen hemma och vi var hungriga så vi gick ut och åt middag. Min kille var hos en kompis, men sa att han skulle komma hem på kvällen. När Etta och jag kom hem tittade vi lite på OS innan det var dags att säga godnatt. Jag gick och la mig precis efter att jag nattat henne vid 20.30 och slumrade till en stund senare. Klockan 22 vaknade jag och tänkte som vanligt att min kille snart skulle komma hem. När det blir så så kan jag bara inte somna om och som vanligt så kom han inte hem förrän 4 på morgonen. Det är helt väntat egentligen, eftersom han gör så varje gång han säger att han “kommer hem ikväll”. Vi har liksom helt olika uppfattningar om vad “ikväll” innebär och hur många timmars sömn man behöver för att vara i skick att fungera nästa dag. Det är inget ovanligt att han sover några få timmar, några nätter i rad. Han funkar ändå. Egentligen är jag fullt medveten om detta. Problemet är att jag aldrig vänjer mig och att jag varje gång ligger sömnlös. Jag vet precis var han är och vad han gör. Det är liksom inte så att han är ute och festar, utan han sitter i studion och gör musik.
Runt 01.30 stegrar min irritation/stress/ångest så att jag börjar ringa honom. Han säger att han kommer när han är klar, men det är ju inte någon exakt tid så det hjälper inte över huvud taget. Det går en timme till och jag skickar arga sms. Jag mår piss och har provat avslappningsmusik, serier, varit uppe och ätit, men inget funkar. Jag vill inget hellre än att sova och jag vill att mannen jag älskar ska kunna leva sitt liv. Speciellt nu innan det kommer en bebis! Dagtid kan jag se allting klart och rationellt, men så fort mörkret faller så blir jag som förbytt. Känner mig som en varulv. Ångesten river tag i mig och det i sin tur gör mig rädd. Sen skäms jag för att jag inte kan kontrollera mina känslor och då ökar ångesten ytterligare. Den sköljer över mig som vågor. Jag gråter, måste kämpa för att kontrollera andningen, blir lugn för en stund, innan det kommer en ny våg och sen håller det på sådär i timmar. Jag har ganska ofta sådana här nätter. Tänker att jag vill vara öppen med det, ifall någon känner igen sig och känner sig ensam.
Jag lyckas alltid fungera på dagarna, trots att varannan natt just nu är skitjobbig. Det står i mina gravidappar att det kan vara så att kroppen förbereder sig på att vara vaken på nätterna och att det är helt normalt att inte få sova, men den vetskapen gör det inte mycket lättare att hantera i stunden. Just nu känner jag mig som en stor bebis som behöver vaggas till sömns. Jag hittade ett gammalt inlägg på instagram igår, från när min dotter var ett år gammal ungefär, där jag beskrev hur skönt det var att ha en bebis eftersom jag var så upptagen med henne att jag inte hade tid att ha ångest. Så nu längtar jag fruktansvärt mycket efter att den här bebisen ska komma och störa mig från utsidan istället för från insidan.
Kämpa på där ute alla gravida och morsor!
Hanna Hildeman
Hjärnkollambassadör