Det har stormat i mig i nästan en vecka. Separationsångest som vanligt. Min kille har varit hos sin kompis i en vecka och är kvar där än. Han har sina anledningar men det är inte dem jag tänker prata om. Jag vill prata om vad som händer med mig när jag känner mig övergiven. För det är inte så att han har övergett mig i verkligheten, men i mitt huvud är det så. Det började lugnt. Jag sov första ensamma natten. Sen begick jag misstaget att smsa honom. Han är inte speciellt bra på att svara på sms så 14 timmar senare försökte jag igen, men fick inget svar då heller. För varje timme som går utan kontakt så får jag svårare att andas. Det är alltid så.
Allt är ganska dimmigt för mig så här i efterhand, men det är så när man har EIPS att ett uteblivet sms-svar kan trigga igång en kedjereaktion av negativa känslor. Dessutom är jag speciellt sårbar när jag är gravid och har sömnbrist. Jag tänker att han glömt bort mig, vilket egentligen är ganska ologiskt eftersom vi bott ihop i fyra och ett halvt år om rummet där han just nu befinner sig är fyllt med målningar som jag gjort. Sen tänker jag att han ju inte kan ha glömt bort mig utan att han helt enkelt ignorerar mig och det kan man omöjligt göra om det inte är så att man slutat älska någon. Tanken på att han har slutat älska mig får hela min värld att rasa samman, men jag kämpar mitt allra hårdaste för att hålla ihop så länge min dotter är hemma och vaken. När hon då går till skolan eller somnar på kvällen så river ångesten tag i mig, för jag har slut på kraft att hålla tankarna och därför också känslorna på avstånd. Om det är så att jag måste gå till jobbet så klarar jag också av att fokusera på det jag ska, om än med nöd och näppe, men är jag ensam och utan planer så går det åt skogen.
När jag väl är där att känslorna fattat greppet om mig så börjar jag ringa till honom. Han svarar inte, så jag ringer igen och igen och igen och igen. Jag har redan passerat alla gränser och min självrespekt är long gone. Jag gråter och hulkar medan signalerna går fram och så fort de slutar göra det så trycker jag på ring igen. Helt utan kontroll. Jag konstruerar bilder i mitt huvud av vad som försiggår i andra änden, där hans telefon ligger och ringer. Eller håller han i telefonen och skrattar åt mig? Ligger den i något hörn medan han är upptagen med någon annan brud? Skrattar de åt mig i grupp? Hatar han mig nu? Har han gått vidare med sitt liv? Tänker han någonsin komma tillbaka och är det då bara för att säga att det är slut?
Jag vill packa ner alla hans kläder i lådor. Jag vill radera alla foton i min telefon. Jag vill glömma allt. Jag vill avfölja honom på sociala medier. Jag vill riva ner porträtten jag målat av honom från väggarna. Jag vill blockera och radera hans nummer. Men han är överallt för våra liv är helt sammanflätade. Hur skulle jag överleva utan honom? Hur skulle jag andas? Jag kippar efter luft. Kramar kuddar, försöker djupandas, tar en kall dusch. Jag kommer ner i känsloläge lite, för en kort stund. Sen går det upp igen. En ny storm blåser upp. Allt börjar om igen.
Den här gången är det extra svårt eftersom det gått så lång tid, men det har också lett till att jag varit tvungen att be om stöd från andra personer än just honom. Igår, efter en natt då jag ringt honom 167 gånger under 6 timmar, ryckte min mamma in. Det var längesen jag bad henne om det, men jag är glad att jag gjorde det för jag var ledig från jobbet och klarade inte av att komma ur affekten helt på egen hand. Framåt kvällen ringde pappa och vi pratade i över en timme, medan jag lagade middag. Sen kom min granne och höll mig sällskap innan jag skulle gå och lägga mig, under de där timmarna efter att min dotter somnat.
Jag hade också kontakt med en kompis som gått DBT (dialektisk beteendeterapi) tre gånger. Hon skickade videos, förklarade, validerade och stöttade. Hon förklarade att när man är triggad i sin borderline så tappar man kontakten med frontalloben och det kan jämföras med att vara berusad. När min kille väl ringde tillbaka så kunde jag förklara det för honom och jag tror att han förstår lite bättre, om det inte är så att han bara försöker lugna mig för stunden… Jag kämpar fortfarande med att mota bort tanken på att han kanske kommer att hålla sig borta i en vecka till och sen bara komma hem för att dumpa mig. Trots att han sagt att han älskar mig och att allt kommer att bli bra. Min hjärna kräver bevis och påminnelser om hans kärlek till mig hela tiden. Helst minst två gånger per dygn. Annars börjar jag tvivla. Han vägrar att ge mig det. Lite som när jag fick sjunga inför min fysioterapeut för många år sedan och han vägrade att kommentera min sångröst. Allt går ut på att jag ska öva på att bekräfta mig själv. Min kille är den värsta och bästa terapeut jag någonsin haft.
När jag är i en relation blir det lätt så att jag prioriterar bort vänner och familj. Inte för att jag vill, utan för att jag är rädd att mista tid med min kärlek. Det är jättedestruktivt i längden, jag förstår det, men jag är så rädd för ingen har orkat älska mig så här länge förut och de som jag varit med förut har antingen kommit springande vid minsta lilla sak, eller så har de lämnat mig helt och hållet. Hur lär man sig att lita på kärlek? Hur vet man att man inte kommer att bli lämnad?
Jag har trots allt hopp och jag är stolt över mig själv. Jag har inte haft några tankar på att skada mig själv, jag sköter mitt jobb och mitt barn och jag har faktiskt folk i min närhet som bryr sig om mig. Det vore dock väldigt trevlig om jag kunde få lite känsloreglerande terapi till våren, för första gången i min 20-åriga karriär som psykpatient.
Hanna Hildeman
Hjärnkollambassadör