Förra veckan fick jag ett samtal från MBT-teamet på EIPS-mottagnigen (ni får googla förkortningarna själva). Psykologen i andra änden berättade att jag nu kommit fram i kön till terapi, men att jag skulle behöva komma in på (ännu) en bedömning, för nu måste man avgöra om min problematik är tillräckligt allvarlig för att jag ska få gå i MBT och ifall de där autistiska dragen som nämns i min journal är ett hinder eller inte. Dessutom måste man i vilket fall som helst vänta tills bebis är minst ett halvår gammal innan terapi påbörjas och i vilket fall som helst så kan det endast ske efter ny remiss och ny bedömning. Då alltså – om minst 7 månader. Så varför jag skulle in på bedömning idag är för mig något av ett mysterium.

Jag har haft en skitbra helg. Sålt en stor målning, haft fina stunder med familjen, varit på barnkalas osv. Dagarna innan helgen var också bra. Inga konflikter på jobbet. Inga konflikter hemma. Det bökas och sparkas i magen och allt är frid och fröjd liksom. Att under de omständigheterna sitta och försöka förklara hur det känns när det är som jobbigast med känslorna. Att förhandla sig till terapi utan att för den delen framstå som totalt galen. Att beskriva hur det kändes inuti för till exempel två veckor sedan när jag trodde att min relation var slut (ja alltså det händer varje gång min kille inte bekräftar mig på sisådär 12-24 timmar). Det är svårt. Sen är det också dimensionen att jag har en så god självinsikt. Jag vet vad jag har för svårigheter. Jag vet också att jag istället för att ta till mina verktyg, för att hantera till exempel känslan av övergivenhet, ofta tigger om bekräftelse utifrån eftersom jag i stunden tror att det borde vara mindre jobbigt. Jag vet också att det sällan slutar bra. Att det skulle vara lättare att faktiskt hantera känslorna själv, eftersom det inte riskerar att få negativa konsekvenser, så som ett uteblivet svar på sms, telefonsamtal eller uteblivna likes på sociala medier. Det är bara det att känslorna tar över ibland och då försvinner logiken. När logiken försvinner löper känslorna amok.

Till exempel det försökte jag förklara för psykologen på bedömningssamtalet för en liten stund sen. Men fattade hon? Kommer hon att tycka att MBT är rätt behandling för mig? Kommer jag att få gå i terapi över huvud taget? Kommer de att behöva ge mig ännu fler diagnoser? Det återstår fortfarande att se.

Just nu känner jag bara att det är för mycket kontakt med psykiatrin. För mycket dividerande kring diagnoser. För mycket ovisshet. Jag överväger att bryta kontakten med vården igen, för nu har det snart gått ett år sedan jag bad om hjälp igen och ingenting vettigt har egentligen kommit ur det, förutom att jag fått en kurator som jag faktiskt gillar. Men henne ska jag bara träffa så länge jag är gravid har de sagt, och det kommer jag inte att vara länge till.

Hanna Hildeman
Hjärnkollambassadör

Kommentarsfunktionen är stängd.