Det är måndag och jag är trött i vanlig ordning. Min kille var i studion inatt och jag lyckades undvika att förvandlas till en varulv. Klappar mig själv på axeln för det, men sovit har jag inte gjort ordentligt. Fick kanske tre timmar i natt, men det är lika bra att vänja sig. Jag ska ju få en bebis om två månader och så vitt jag minns så kan man inte räkna med så mycket mer sömn då.
Idag tänkte jag berätta lite om min förra förlossning och förberedelserna inför den. Månadens tema är självskadebeteende och på det temat börjar min berättelse. Tidigt i min förra graviditet, för ca 7 år sedan, hade jag mitt förra återfall i självskada. Eller alltså, senast var ju i höstas, men innan dess var det alltså 7 år sedan. Det var absolut inte en allvarlig självskada och jag vet inte ens om jag nämnde den för min barnmorska, men jag berättade att jag haft självskadebeteende tidigare i livet. Eftersom psykiatrin redan sedan BUP-tiden alltid bagatelliserat mitt självskadebeteende så har jag en tendens att göra det själv, men jag skulle inte säga att jag någonsin haft ett allvarligt självskadebeteende. Bara ett långdraget och irriterande sådant.
Barnmorskan tog det i alla fall på största allvar och tyckte att det skulle vara lämpligt för mig med alla möjliga insatser. Hon propsade på att det var viktigt att jag tog allt stöd jag kunde få eftersom jag löpte ökad risk för förlossningsdepression. Det är inte ens sant, vet jag idag. Men eftersom jag tenderar att lyssna lite väl okritiskt på vad folk med yrkestitlar säger ibland så tackade jag ja till några olika insatser, som inte var till någon större nytta. Något jag däremot inte tackade ja till var att bli särbehandlad på förlossningen. Detta för att jag inte visste att det var vad som pågick. Det blev jag varse två dagar efteråt, i en städskrubb.
Klockan fem på morgonen en tidig vårdag (eller sen vinterdag) 2018 tog jag och min dåvarande kille en taxi förlossningen där vår dotter skulle komma till jorden med en planerad kejsarfödsel. Vi blev väl bemötta och fick ett enkelrum. Vi behövde bara vänta någon timme innan det var vår tur. Klockan 8.29 kom Etta till världen och förutom att hon var lite kall så mådde hon bra. Efter att man fött med snitt så ska man ligga på uppvaket tills man återfår känseln i benen. Om allt är bra med bebisen så kan den få vara hos en när man ligger där, men det fick alltså inte Etta, eftersom hon behövde få upp sin kroppstemperatur. I vanliga fall ligger man där i 1-2 timmar, men eftersom det inte fanns någon personal som hade tid att flytta mig, så fick jag ligga där i tre timmar. Utan telefon och utan uppdateringar från personalen om hur det var med mitt nyfödda barn eller om hur länge jag skulle behöva vänta innan jag fick se henne igen.
Det kan ha varit de längsta tre timmarna i hela mitt liv. Jag hade ångest och visste inte vad jag skulle ta mig till. Efter de där evighetslånga timmarna fick jag så äntligen komma till det rum där Etta och hennes pappa väntade. Under tiden jag var borta så hade de varit tvungna att ge Etta modersmjölksersättning för att hon skulle få upp sin kroppstemperatur så när jag nu skulle försöka amma var hon inte speciellt intresserad. Dessutom fick jag olika tips och direktiv om hur jag skulle bära mig åt, varje gång det kom in en ny personal i rummet. Det hela var väldigt nytt och förvirrande och jag hade svårt att veta vem jag skulle lyssna på. Dagen efter mådde Ettas pappa lite dåligt och jag bad personalen om en värktablett åt honom. De började då förhöra honom om hans hälsotillstånd och han berättade att han mådde illa och hade huvudvärk. Personalen ville då att han skulle gå hem, vilket ju är förståeligt, men jag ville så gärna ha honom där. Istället för att skicka hem honom så bestämde man sig för att smittskyddsisolera vårt rum och ta på sig skyddskläder varje gång man gick in till oss. Jag minns inte om det var samma dag eller dagen efter som han erkände anledningen till att han mått illa…
För att inte lukta illa i närheten av babyn så hade han tvättat munnen efter att ha rökt en cigarett – med tvål. Jag skrattade och försökte förklara för personalen att han inte var sjuk, utan att han hade käkat tvål, men de ville inte lyssna och en av dem hade riktigt tråkig ton. Jag bad att få prata med henne i enrum och vi gick in i någon liten skrubb där hon förklarade att det inte var hon som var otrevlig, utan att det var alla andra som behandlade mig med silkesvantar eftersom min barnmorska sagt att jag haft självskadebeteende.
Då blev jag förbannad. Vi tog vårt pick och pack och vår bebis och promenerade hem. Jag tänker så här: det är jättefint att man tar hänsyn till eventuell känslighet hos en patient, men man kan väl köra med raka rör? De kunde ha berättat att de har fått instruktioner om att ta hänsyn till min bakgrund och fråga mig om jag behöver något speciellt. Då hade jag kunnat tala om att jag gillar tydlighet och att veta vad som ska hända i den mån det är möjligt. Jag hade kunnat säga att jag inte gillar daltande och att jag inte gillar att få olika instruktioner från olika personer. Jag får helt enkelt vara tydlig med det i mitt förlossningsbrev den här gången.
Hanna Hildeman
Hjärnkollambassadör