Ensamhet är ett ord som så lätt kopplas ihop med att sakna vänner, familj eller någon att dela sina innersta tankar med. Men för mig har ensamhet ibland handlat om något helt annat – känslan av att stå utanför, trots att jag haft människor omkring mig som brytt sig om mig.
Det kan låta märkligt, jag vet. Hur kan man känna sig ensam när man inte egentligen är ensam?
Men just så var det för mig när min depression var som djupast. Jag kunde stå mitt bland människor och ändå känna mig helt genomskinlig. Som om ingen riktigt nådde fram till mig, som om ingen kunde förstå hur jag hade det eller hur dåligt jag faktiskt mådde.
Jag kände mig annorlunda. Osedd. Ofta också missförstådd. Den känslan drog mig längre bort från andra tills det skapade ett utanförskap som nästan blev som en egen värld. Och det var där ensamheten tog sin plats – inte för att jag saknade människor, utan för att jag saknade att bli förstådd.
När jag mådde som sämst stängde jag ute andra. Jag orkade inte släppa in någon, vågade inte, och ville mest bara få vara ifred. Jag tackade nej till saker jag egentligen ville vara med på. Jag längtade efter gemenskap men klarade inte av att vara i den.
Efter ett tag blev jag tillfrågad allt mer sällan. Det gör något med en, när ”nej tack” blir det enda man orkar säga. Tillslut tror andra att man inte vill – fast det egentligen är precis det man vill mest.
Ensamhet kan vara både självvald och ofrivillig. En del känner sig ensamma trots full kalender och många kontakter. Andra har få relationer men ingen ensamhetskänsla alls. Och det syns inte utanpå vem som är ofrivilligt ensam. Det är så ofta skamfyllt och tystat – något man bär i hemlighet.
När min depression var som tyngst saknade jag ofta en känsla av gemenskap, särskilt i sociala sammanhang där jag förr brukade trivas. Det blev en ond cirkel: jag drog mig undan, och i takt med det drog andra sig också undan, utan att vilja såra.
Idag är det annorlunda. Jag vet att jag behöver mycket egentid, och jag blir socialt bakfull när jag varit bland mycket folk. Men nu planerar jag min återhämtning i förväg istället för att fly in i den. Det är en helt annan känsla.
Och kanske det viktigaste av allt: idag känner jag mig inte ensam.
Jag har så många fina människor omkring mig. Efter min psykiska olycka har jag mött fantastiska personer som idag är en del av mitt liv och mitt nätverk. Jag känner mig buren, sedd och omgiven.
Ensamheten finns inte längre där som en skugga. Idag är den något jag väljer, när jag behöver landa och hämta kraft – inte något jag faller ner i.