Ensamheten som ofta följer när man drabbas av psykisk ohälsa är något som vi pratar väldigt lite om, men den finns där och behöver lyftas fram.
Många gånger när jag var sjuk av psykisk ohälsa så upplevde jag en känsla av tomhet och ensamhet. Jag kände mig väldigt ensam, som jag tappat bort något stort och viktigt. Detta trots att jag egentligen är lyckligt lottad jag har fortfarande min familj, jag har fortfarande mina fina vänner kvar trots att jag många gånger dragit mig undan. Inte haft kraft, ork energi att umgås eller höra av mig som förr. Nu tänker ni säkert: ”Varför kände du dig då ensam? Och det har jag själv funderat över många gånger. Det finns ett par saker som bidrog till min ensamhet. När jag blev sjuk så hände något med min yrkesidentitet. Jag var helt plötsligt inte den där omtyckta kollegan som alltid ställde upp som man kunde lita på. Plötsligt förvandlades jag till arbetsgivarens mardröms anställda, den där kollegan som aldrig går att lita på som är borta mer än på arbetet. När jag skulle komma tillbaka till jobb efter mina sjukskrivningar så blev det några få timmar som jag jobbade. Dessa lades alltid när det var som högst belastning på avdelningen jag jobbad på. Så här försvann de där stunder som annars finns där det finns lite utrymme för att byta några ord med kollegorna. Jobbar man två eller tre timmar ja då ingår ingen rast. Plötsligt blev jag inte längre medbjuden på personalaktiviteter utanför arbetet. Ja så klart berodde detta nog mycket på mig själv. För ofta när jag blev medbjuden tackade jag ju nej. Inte för att jag inte ville följa med utan för att det helt enkelt inte fanns kraft eller energi för sådant. Det var också jobbigt att om jag tackade ja och det sedan skulle visa sig att just dagen när roligheterna ägde rum hade jag en extra dålig dag så då behövde jag avboka. Då kändes det bättre att tacka nej från början. Jag tror också att det finns en gammal syn hos många av oss att om man inte kan jobba, kan man inte delta i roligheter. Fast det är ganska troligt att just det faktum att man gör något kul kan bidra till återhämtning.
Jag är som sagt var lyckligt lottad som har kvar mina vänner trots att jag under långa perioder drog mig undan. Jag drog mig undan från alla sammanhang som innebar att träffa mer en eller två personer åt gången Det fanns ingen energi bara att ta mig igenom dagens måste som finns när man har barn räckte och blev över. Att träffa mina närmaste vänner och göra något kul hade garanterat gjort mig gott. Men samtidigt så innebar en träff med mina vänner flera dagars bakslag när jag inte orkade något mer än sitta i soffan. Det var svårt att motivera för mig själv att det hade varit bra för mig att träffa minna vänner.
Jag slutade träna. Fast jag äskade gruppträningen jag gick på. Fast alla talade om för mig att träna kommer göra att du mår bättre. Men varenda gång jag gick på ett träningspass så blev jag sjukare och soffliggande i flera dagar efteråt med en känsla av att vara bakfull. Alltså så såg jag inga vinster med att träna. Så här tappade jag också ett socialt sammanhang.
Fast jag är gift och har barn vi har bra kontakt med min mans familj och min familj så kände jag mig ändå ensam. Jag vet inte hur många storhelger när vi har planerat firande med våra familjer som jag i sista minuten behövt avstå och stanna hemma när familjen åkte i väg för att fira jul, påsk, midsommar. Varför? För ångesten inför att åka i väg tog över och jag fixade inte att följa med. För att inte familjen skulle drabbas åkte de i väg och jag blev kvar hemma som ett vrak i soffan.
Att aldrig veta hur jag skulle må fick mig att avstå från att planera in saker med andra. För jag hatade känslan att sen behöva avboka och svika de som jag bokat något med. Ja jag svek jo mig själv också då men det tänkte jag aldrig på.
Trots jag i dag anser jag att jag är frisk så har jag inte fått tillbaka den kraft och energi som jag hade förr. Jag har också lärt mig att vara snällare mot mig själv. Jag vet att för varje inplanerad aktivitet så behövs det också planerat tid för återhämtning. I dag har jag accepterat att det är så och jobbar hårt på att ha luft i kalendern för välbehövlig återhämtning. Jag försöker ha en bra balans mellan roliga saker och saker som man måste göra. Jag försöker lyssna på vad säger kroppen just nu. Det händer fortfarande att jag planerar fel eller för mycket aktivitet och för lite vila och då påminnas jag om varför det är viktigt med god planering. För då blir jag liggandes i soffan med den där hemska känslan av att vara bakfull, trots jag inte druckit en droppe alkohol.
Många gånger har jag tänkt och fått höra att jag har ett val jag behövde inte välja ensamheten. Fast i ärlighetens namn så har jag verkligen inte känt att jag haft så mycket val. Jag har behövt prioritera för att kunna läka och bli frisk. Mina val har inneburit att jag tvingat välja mellan ensamhet och att bli frisk.