Det finns stunder i livet som man aldrig tror att man ska se tillbaka på med tacksamhet. Min egen kom efter mitt självmordsförsök, när jag plötsligt befann mig ensam på ett sjukhusrum mitt under pandemin. Besöken var få, korridorerna tysta, och jag hade ingen att luta mig mot. Bara jag själv och allt jag burit på så länge.
Den ofrivilliga ensamheten kändes först som ett straff. Jag var rädd för mina egna tankar, rädd för tystnaden och rädd för vad som skulle bli kvar när alla lager av distraktioner skalades bort. Men sakta började ensamheten öppna upp ett utrymme inom mig som jag inte haft tidigare. Ett utrymme där jag kunde reflektera, bearbeta och faktiskt börja förstå mig själv. Jag hade långa, ärliga samtal med mig själv — sådana jag undvikt i vanliga fall för att de gick för djupt och gjorde för ont.
Och något oväntat hände: den ensamheten, som först kändes så tung, började också stärka mig. För där fanns ingenannan röst som störde, inget brus, ingen som tyckte och tänkte åt mig. Alla beslut blev mina egna, även de små. Det var min röst som talade, inte någon annans. Ju mer jag vågade lyssna på den, desto mer började jag känna att det hände något i mig, som om jag sakta hittade hem till en del av mig som jag aldrig hade befunnit mig på.
Jag började se mitt eget självhat för vad det var: en gammal vana, ett beteende som inte var sunt. Och mitt i tystnaden tändes en liten, nästan osynlig gnista. Ett första tecken på förlåtelse. Ett mjukt andetag av kärlek som kom så långsamt att jag nästan missade det, men som ändå fanns där. Sakta, sakta började något läka i mig på insidan
Och det är kanske just det som är så märkligt — att livet ibland kan förändras just när man tror att allt är förlorat. Att ensamheten som först kändes outhärdlig kunde bli marken där något nytt började växa. Jag trodde aldrig att de där dagarna skulle leda till något gott, men i efterhand ser jag hur de blev en början.
En chans att bygga något annat, något bättre, från insidan och ut. Livet blev betydligt mjukare utan oro och ångest. Det blev varmare. Och framför allt: blev det en ny chans till ett fint liv i harmoni