De första dagarna på sjukhuset efter att jag vaknat upp är suddiga. Allt var som i dimma. Smärtan var stark och kroppen befann sig troligen i ett kraftigt chocktillstånd. Jag minns fragment, röster, ljus – men framför allt en känsla av att ha överlevt något som jag ännu inte riktigt förstod.
Den första månaden var intensiv. Operationer avlöste varandra, sår lades om varje dag. Dropp med antibiotika, påsar med blod och sjukvårdspersonal som fanns där dygnet runt. Det var alltid någon som svarade när jag larmade, alltid någon som såg mig. Den tryggheten betydde mer än jag då kunde sätta ord på.
Efter någon vecka på kirurgen hände något inom mig. Något vände. Jag började kämpa. Ett stilla men orubbligt beslut växte fram: jag skulle klara det här. Allt som låg framför mig. Jag levde – och jag tänkte fortsätta leva.
De små framstegen blev enorma segrar. Att kunna sitta på sängkanten i någon minut. Att klara av att hålla min telefon med vänster hand. Små, små steg – men de fyllde mig med hopp. Tankarna blev klarare och jag märkte hur överkonsumtionen av tabletter långsamt lämnade min kropp. Det var som om jag vaknade, på riktigt, för första gången på länge.
När jag några månader senare kom hem från sjukhuset började ett helt nytt liv. Ett liv med funktionsnedsättning. Under rehabiliteringen hade jag fått min protes, och med vingliga ben tog jag mina första steg. Jag lärde mig hantera rullstol, en vardag med en hand och att bygga upp självständighet på nya sätt. Allt handlade om förberedelser – för livet, för framtiden, för mig själv.
Idag är jag oändligt tacksam över att jag lever. Någon ville att jag skulle leva – och jag tog den chansen. Jag har aldrig älskat mig själv så mycket som jag gör nu. Livet är så härligt att leva. Jag har inga dåliga dagar längre, för jag vet vad en dålig dag verkligen kan vara.
Jag ser inga hinder. Jag ser möjligheter. Jag behöver inte köra i 120 längre. Jag kommer fram ändå, även om jag kör i 30. Det gör ingenting att det tar längre tid.
Min öppenhet hjälper mig att bearbeta det jag varit med om, men min största önskan är att kunna hjälpa någon annan på vägen. Viljan att ge vidare växer för varje dag. Jag ser ljust på framtiden. Det är underbart att leva.
Jag lever för att jag kan. Jag lever för att jag vill. Jag lever för att jag ska.
Jag är en annan människa idag. Och livet går att förändra.