Det finns stunder i livet då orden börja om inte känns som en inspirerande nystart, utan mer som en trött påminnelse om att man ännu en gång tappat fotfästet. För mig var varje utskrivning från psykiatrin i Malmö just så.
När jag låg inne längtade jag hem, längtade efter friheten, efter det som kändes normalt. Men när jag väl stod i min egen hall igen infann sig en annan känsla – en osäkerhet som kröp inpå skinnet. Jag litade inte på mig själv. All styrka jag trodde att jag hade byggt upp där inne kändes plötsligt skör och bräcklig.
Mobila teamet kom ofta in i bilden. De ringde, de tittade förbi, de gjorde vad de kunde för att bära mig den där första biten. Och ändå tog dagarna snabbt slut. Deras uppdrag avslutades, men min kamp gjorde det inte. Jag stod där, ansikte mot ansikte med mina egna tankar, med känslorna som svallade över, med rädslan som ibland kändes större än jag själv.
När jag behövde bli inlagd igen kändes det som att trycka på en evig reset-knapp. Börja om från början. Nya rutiner, nya möten, nya försök. Jag försökte samla ihop mig, göra allt rätt, men ändå sjönk jag djupare ner i min depression. Det gjorde ont att inse att nystart inte alltid betyder framsteg. Ibland betyder det bara att man fortsätter kämpa, trots att marken fortfarande gungar.
Men mitt i allt det svåra finns något värdefullt med att gång på gång få chansen att börja om. Det betyder att jag fortfarande är här. Att jag inte gav upp. Att varje gång jag rest mig upp – hur vingligt det än varit – så har det varit ett tecken på en kraft inom mig som jag kanske inte alltid ser, men som ändå finns där.
Att börja om på nytt är inte alltid vackert, inte alltid fyllt av hopp. Men det är ett bevis på mod. Modet att fortsätta. Modet att försöka. Modet att tro att det någonstans, någon gång, kan bli annorlunda.
Och kanske är det just där nystarten börjar – inte när allt blir bra, utan när man vågar fortsätta trots att det gör ont.