Jag förstod inte att mitt beteende hade blivit till ett beroende av mina läkemedel.
Tabletter som jag fick utskrivna skulle jag ” ta vid behov”. Mitt dåliga mående gjorde att jag hade ett behov hela tiden och mycket ofta. Det blev mer och mer, oftare och oftare. Ibland blev det alldeles för mycket tabletter. Jag somnade och kom bort från allt jobbigt under några timmar. Vid ett tillfälle blev det inläggning på akuten med övervakning för intox.
Ett beroende karaktäriseras av en upprepad och tvångsmässig användning samt kontrollförlust som i förlängningen leder till negativa konsekvenser. Den som har en beroendesjukdom kan kännetecknas av att man tappar kontrollen över sin konsumtion av ämnet man är beroende av. Man tål mer av det och att man får abstinensbesvär om man försöker avstå från det.
Det var först när jag satt på mitt utskrivnings samtal på Orups sjukhus som jag faktiskt verkligen förstod att jag haft ett beroende av mina läkemedel. Jag skulle äntligen få komma hem efter flera månader på sjukhus. Min tid på rehabiliteringsavdelningen hade varit fantastiskt. Jag hade lärt mig att klara mig själv och jag hade lärt mig att gå med protes.
När jag satt där framför alla och läkaren pratade med mig, gick det plötsligt upp för mig vad han sa. Han talade om för mig att när jag kom hem skulle alla mina mediciner vara inlåsta i ett skåp och de skulle komma från hemtjänsten till mig. De som kom hem till mig skulle portionera ut mina tabletter. Jag fick inte själv ta hand om det i och med min överkonsumtion och mitt beteende av mina läkemedel.
Min läkare hade med skickat med mig ett ordentligt schema på min nedtrappning. Det var beskrivet i minsta detalj och det skulle ske i yttersta minimala doser. Allt för att skapa en så bra och problemfritt mående för mig.
Jag hade fått mitt körkort indragit. Dels var det för mina skador och funktionsnedsättningen som jag nu lever med. Men det var även för att jag skulle bli helt fri från mina läkemedel innan jag kunde få tillbaka det. Jag hade gått på så höga doser smärtstillande under en lång period. Lägg sen till alla andra mediciner jag hade tagit för min oro, ångest, depression och sömnproblem.
Ett minne jag har är när jag befinner mig andra dagen på slutenvården vid en inneliggande period. Jag fattade inte vad som skedde i mig. Jag kallsvettades, nästan krampade, ångesten var enorm och det kändes som mitt hjärta höll på att hoppa ur bröstkorgen. Jag låg i fosterställning och bara skakade. Idag förstår jag att det var abstinensen i min kropp som gjorde att jag mådde så. Då jag självmedicinerat under så lång period behövde jag en högre och en starkare dos läkemedel än vad som stod i min journal att jag tog. Jag vågade inte berätta det för läkarna och personal hur jag hanterade mina tabletter
Idag har jag varit fri från mina läkemedel/ tabletter/ mediciner i över 900 dagar. Det finns ingen skuld eller skam över hur jag hamnade i mitt beroende. Jag ser framåt, inte bakåt. Det är känslor med lycka och glädje över mitt liv.