Nu är ni säkert många som tänker att dessa två saker är väl inte jämförbara. Men jag påstår att det är de visst och framför allt att jag faktiskt kan jämföra dessa då jag varit drabbad av båda. Jag anser att det är ingen skillnad på att drabbas av somatisk ohälsa eller psykisk ohälsa. Här vill jag påpeka att detta inlägg är baserat på mina erfarenheter, andra kan ha helt andra erfarenheter. Lidande hos den enskilde som blir sjuk är detsamma oavsett om det är somatiskt eller psykiskt. Vi har en otroligt bra och väldigt billig sjukvård här i Sverige. Alla får vård oavsett ekonomisk status. Men här är ett stort glapp mellan somatiken och psykiatrin. Nu är det inte bara en stor skillnad inom sjukvården utan det är en enorm skillnad på synen av somatisk ohälsa och psykisk ohälsa i hela samhället och detta är viktigt att lyfta fram.

Så låt oss jämföra! Att bli sjuk drabbar inte bara den sjuke utan även dennes närstående. I 14 år fick jag vård av psykiatrin för min psykiska ohälsa, i dag medicineras jag och går i behandling för detta på min vårdcentral. Från man upptäckte hjärntumören till jag friskförklarades gick det sju månader. Under denna tid hann jag genomgå två operationer och vara inlagd på sjukhuset i en månad. Som ni förstår har den psykiska ohälsan orsakat många års lidande för mig och mina närmaste, medan tumören orsakade lidande under mindre än ett år.

Under tiden med psykisk ohälsa har jag från omgivningen ofta fått höra att jag är lat, arbetsovillig, att det bara är att skärpa sig alla har väl lite ångest ibland, alla är väl lite deprimerade ibland, alla blir väl trötta ibland det stannar man inte hemma för. Att jag känner efter för mycket. Att jag är en parasit och börda för samhället. Ja stigmat har varit enormt både från omgivning och mig själv. När man upptäckte tumören då helt plötsligt var jag sjuk på riktigt, klart jag skulle få den bästa vård som vi har. Nu var det ingen som ifrågasatte varför jag inte jobbade, inte kunde följa med på saker hos släkten mm. Familj, släkt, vänner, vårdpersonal och givetvis jag själv vara rädda att jag inte skulle överleva detta. Visst har det hänt att man under de 14 år jag tillhörde psykiatrin vid några tillfällen ställt frågor kring suicid tankar, planer. Men den frågan borde nog lyfts oftare och man borde ställt följdfrågor. Jag har aldrig hört någon i familjen vänner släkt, uttrycka en oro för att jag inte skulle överleva den psykiska ohälsan. Fortfarande i dag så är det väldigt få personer som vet om att det funnits tillfällen med suicid tankar, känslan av att jag inte orkar mer. Här är det tankarna på mina barn som fått mig att fortsätta kämpa vidare.

Låt oss jämföra kostnaderna: När jag drabbades av hjärntumören var jag sjukskriven helt i sju månader, under 14 år har jag varit sjukskriven 100%, 75%, 50% och 25% .Så här har den psykiska ohälsan kostat samhället mer. För mig och min familj har den försämrade ekonomi på grund av många och långa sjukskrivningar under 14 år påverkat oss enormt mycket mer än vad inkomstbortfallet under sju månader på grund av hjärntumören gjorde. Under 14 år har jag träffat psykiatriker, arbetsterapeut ett par gånger i månaden. Jag har också under dessa 14 år vid flera tillfällen behövt åka med ambulans till akuten på grund av att jag trott att jag drabbats av hjärtinfarkt, man har röntgat hjärta och lungor för att sedan kunna konstatera att det vara en panikångestattack.

Jämför detta med vården jag fick på grund av hjärntumören, en ambulansutryckning, ett besök på akuten, besök hos läkaren tre gånger innan operation, röntgen både innan och efter operation, två operationer, en månad inlagd, ett återbesök och några träningstillfällen hos vårdcentralens fysioterapeut. Medicinkostnader. Jag har sedan jag kom till psykiatrin ätit medicin som är subventionerad och gör det fortfarande alltså mer än 14 år. Inför operationen och efter operationen behövdes det medicineras med subventionerade läkemedel under sju månader. Här kan jag bara konstatera att ja även min psykiska ohälsa har kostat samhället massor av pengar. Och ja hjärntumören har också kostat samhället mycket pengar.

Under tiden jag led av psykisk ohälsa tog jag inte alls hand om mig som man bör göra, med goda sömnrutiner, hälsosam mat och motion. Detta har lett till mer somatisk ohälsa i form av övervikt, diabetes typ 2, högt blodtryck, höga värden av blodfetter, sömnapné vilket innebär mer subventionerade mediciner, fler vårdbesök samt egen oro kring min hälsa, min man oroar sig för min hälsa mina två bästa vänner oroar sig för min hälsa.

Så summa summarum är att den psykiska ohälsan orsakat mig och min familj mycket mer lidande under mycket längre tid än vad hjärntumören gjorde även om jag innan operationen var räddare än jag någonsin varit.

Kommentarsfunktionen är stängd.