Jag kan känna det som att jag håller uppe en fasad när ämnet ätstörningar kommer på tal. Jag är sedan många år volontär i Frisk och Fri – Sveriges riksförening mot ätstörningar. Ett av kriterierna för att få engagera sig som ideell i föreningen är att ha varit frisk från ätstörningsproblematiken i minst 2 år. Absolut att jag är frisk, det har jag också varit i många år sett till det fysiska och till det faktum att jag inte tar till kompensatoriskt beteende i form av kräkningar när jag ätit. Jag är inte heller restriktiv med hur och vad jag äter i syfte att uppnå kontroll över min kropps utseende, bestraffa mig själv eller för att uppnå en viss idealvikt.
Men, för det är verkligen ett men. Jag vet inte om jag någonsin kommer känna mig helt fri i mitt medvetande från ätstörningsspökena som funnits där så påtagligt under så många år. Ätstörningarna har ingen makt över mig längre och jag är inte en slav under de hatiska och föraktfulla tankar som förr var så kvävande. Idag kan jag säga att det är ”bull shit” om några självkritiska tankar kopplat till mat och utseende kommer upp i mitt huvud. Idag vet jag att jag inte behöver tro på allt jag tänker. Bara för att jag tänker något om mig själv så behöver det inte vara sant eller vara representativt för hur jag egentligen känner inför mig själv. Den distansen hade jag inte då när jag var sjuk.
Det jag menar när jag pratar om hjärnspökena är att skuggorna från det förflutna i for av ätstörda tankar och beteende inte helt försvunnit från mitt huvud för jag märker av dem då och då. Jag är påtagligt medveten om mitt utseende och kroppsform, även om jag så innerligt skulle önska att jag inte brydde mig på vilken kroppsstorlek jag har. Medvetenheten om kaloriinnehåll i produkter eller hur mycket aktivitetsnivå som varit normalt för mig tidigare för att förbränna det jag ätit är några exempel på tankar som finns kvar och som kan vara triggande. Jag har insett på senaste halvåret att det finne ett begrepp som heter ”rörelsetvång”, ett fenomen som jag än idag kan skriva under på, om än i mildare grad är när jag varit som mest fixerad vid mat, träning, kroppsstorlek. Just att aktivera mig själv är nog det svåraste beteendet för mig att bryta. Vardagsmotion är bra, men jag har inte alltid en bra balans mellan aktivitet och vila. Att det sedan har blivit en copingstrategi för mig att ta promenader i skogen för min mentala hälsa är i sig inget fel, det ger mig tid för stillhet och återhämtning, något som jag verkligen behöver och mår bra av efter tidigare utmattningar och kvarstående hjärntrötthet. Det är snarare det här med rutiner som är lite problematiskt så att även jag själv stundtals känner mig låst av min ovilja att bryta levnadsvanor jag haft under så många år. Att jag ”måste” ha mina två promenader om dagen och gärna någon form av träning om jag har ork till det. För just träningen har jag faktiskt kunnat dra ner på och känner inte lika stor ångest eller tvång att jag måste träna. Dock vet jag att jag haft ett jobb nu som innebär att jag står och går mycket, så då vet jag ju att jag får motion under arbetstiden och det lugnar mitt sinne. Alltså blir det ju en form av kompensation för den uteblivna träningen likväl. Jag är väl medveten om min aktivitetsnivå och detta tankesätt.
Aangående att jag känner mig nyktert ätstörd istället för helt fri från ätstörningarna beror på att jag själv märker av hur medveten jag är om innehållet i maten jag väljer att äta i förhållande till den dagliga aktivitetsnivån och min kropps utseende. Det är inte som förr att jag har några förbud, jag kan äta av allt jag vill och för det mesta äter jag godsaker ett antal gånger under veckan utan att känna skuldkänslor eller få ångest. Men jag kan tycka det är jobbigt att inte bara vara ”frisk” från tankarna på kroppen och maten. Hade jag varit missbrukare av substanser vore det ”enklare” att bara avstå för att inte bli lockad eller råka falla tillbaka i gamla destruktiva mönster. Så funkar det inte när det gäller mat för jag behöver ju äta flera gånger om dagen och situationer där man förväntas äta det som bjuds eller att ätandet är en del av en social gemenskap så som en fika kan vara är ju en naturlig del av livet. De ätstörda tankarna intalade mig förr att de som bjöd mig på något gjorde det för att de ville att jag skulle gå upp i vikt, sådana tankar har jag inte idag utan förstår att det bara är en välmenande gest att vilja bjuda sin gäst på något gott att äta.
Jag minns min senaste incident, för det var det verkligen för mig, men det är ett positivt exempel på hur jag själv märker av att jag kan vara medveten om mitt agerande och att det är ätstörda tankar som finns kvar men inte den jag egentligen är idag. Min kille föreslog att vi skulle göra pizza ihop som en trevlig stund. Jag var först på idén men sen funderade jag lite och kom med ursäkter att jag inte var så hungrig och ville inte ha en hel pizza så det var inte lönt för honom att köpa en till mig. Han var oförstående inför min förändrade inställning, jag behövde ju äta något till kvällsmat och vi skulle ha en trevlig stund ihop. Han sa att han tänkte köpa en pizza till mig ändå så fick jag äta så mycket jag orkade. Jag märkte hur detta triggade något inom mig, känslan av att bli tvingad att äta när jag själv inte ville. Tanken jag hade i mitt huvud var att jag inte hade gjort av med tillräcklig energi under dagen för att det skulle gå jämt upp och att jag istället skulle lägga på mig vikt om jag åt pizza idag. Det sköna i hela denna situation som är ett bevis för mig själv att jag är frisk och nykter istället för sjuk var mitt val av agerande därefter. När jag kom hem var jag öppen för min kille och berättade om insikten till varför jag sagt som jag gjort, att jag upplevde att det blev en jobbig situation för mig själv då jag kände kroppskomplex inför min kropps utseende. Han kunde bemöta mig med förståelse, men också påtala att jag inte skulle ha kroppskomplex. Det kändes bra från min sida att våga vara öppen och ärlig mot honom om min svårighet. Att jag valde att berätta istället för att agera ur det ätstörda beteendet och hålla alla mina tankar och känslor inom mig själv. Efteråt kunde jag äta pizzan utan ångest eller komplex för min kropp. Istället kunde jag njuta av maten och stunden ihop vid matbordet.
Det är i det lilla jag märker att jag är nykter. Hur min vilja att förbli frisk väger tyngre än att låta det ätstörda beteendet och de självkritiska tankarna få styra mig igen. Vissa dagar är jag helt enkelt bara bättre på detta än andra. Det är därför jag insett att jag definierar mig mer som nykter är fri. Just av den anledningen att det känns närmare sanningen för mig själv om den jag är på insidan. Jag känner mig som en bedragare när jag säger att jag är helt frisk och fri från min ätstörningsproblematik, som att jag upprätthåller ett falskt ideal som inte ens jag själv kan skriva under på. Jag tror jag behöver vara mer ärlig nästa gång någon frågar. Att jag ser mig själv som nyktert ätstörd och inte helt fri. I den definitionen finns det för mig en större tillåtelse att ibland ha snedsteg och inre utmaningar på vägen framåt mot en helare version av mig själv..