Jag skrev denna text som en övning inför att hålla ”Body Project” hos Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar. (Länk om man är intresserad att läsa mer och anmäla sig). Syftet med Body Project är att stötta unga tjejer som vill trivas bättre i sina kroppar.
Övningen var en hemläxa att skriva ett brev riktat till en ung flicka om vilka kostnader det kan medföra att sträva efter ett smalt kroppsideal eller det utseendeideal som man matas med i sociala medier, tidningar, massmedia eller andra flöden. Syftet med övningen är att få deltagarna att tänka till kring sin egen uppfattning om vilka ideal vi har kring utseende och kropp, om idealen egentligen är våra egna åsikter och värderingar eller något vi anammat utifrån. Jag valde att tolkade ”kostnad” som vilket pris jag personligen fick betala, men det gick lika bra att istället se till den ekonomiska kostnaden för samhället i stort. Exempelvis vad den långsiktiga konsekvensen bli när många människor utvecklar psykisk ohälsa som en konsekvens av att må dåligt och känna missnöje över sina kroppar och utseende. Övningen hade även en diskussionsdel kopplad till sig för att få deltagarna att reflektera över hur individer och företag tjänar pengar på andras missnöje över sina kroppar. Hur uppfattning att ”behöva” ha en viss kroppsform eller se ut på ett visst sätt för att vara lyckad egentligen kan vara ett yttre budskap från början men att man burit med sig det så länge så det har blivit till ens egna värderingar utan att man minnas var det kom ifrån från början.
Jag valde därför att skriva brevet till mig själv som ung flicka utifrån mina vuxna ögon och vetskapen om att jag haft ätstörningar under hela min tonårstid och hur detta påverkade mig. Min ätstörningsproblematik utvecklades inte för att jag strävade efter ett visst kroppsideal utan uppstod ur kombinationen dålig självkänsla, känslan av lågt egenvärde och skev kroppsuppfattning efter att ha gått ner lite i vikt. Alla är individer, så orsaken till någons problematiska kroppsuppfattning är lika individuell som lösningen för att ta sig ur den behöver vara. Men en sak vet jag anar är gemensamt för många är den låga självkänsla. Föör när jag idag mår bättre på insidan så har jag tillräcklig respekt och självomsorg för att vilja ta hand om mig själv och värdesätta mitt egna välmående själsligt som fysiskt framför att leva upp till någon annans ideal om hur jag bör se ut för att vara lycklig. För mig gick inte vägen till lycka genom att vara smal, för mig gick vägen till lycka genom att våga vända blicken inåt och möta de inre sår och skuggor som jag så länge försökt fly ifrån och döva med något yttre. Det inre hål jag försökt fylla inom mig var behovet av självkärlek, inte ett smalt kroppsideal.
Lilla flickan – 2024-04-03
Lilla flickan med det finurliga leendet och de tindrande busiga ögonen. Det budskap du matas med i sociala medier, reklam, bilder och videos i samhället på hur du bör se ut och vara för att uppnå innebörden av att vara en ”lyckad idealkvinna”. Priset för det kommer att vara högt och en av de första sakerna det kommer att kosta dig är just det som gör dig till den oskyldiga och obekymrade lilla individ du är. Ditt genuint glädjefyllda leende och kärlek inifrån dig själv till dig själv, att bara få vara dig själv och vara okej med det. Istället kommer budskap om att du inte duger som du är att gå på reapet i ditt eget huvud med din egen röst.
Priset för att uppnå kroppsidealet kommer vara att din självkänsla blir så låg att osäkerhet får styra dig till att bli besatt av ditt utseende och kropp med en högljudd självkritisk röst som utger sig för att vara din bästa vän när den egentligen är din värsta fiende. Rösten är ett monster som har satt klorna i dig, den har skapats ur din inre rädsla. Den rädslan som säger att du inte vill bli sedd från din omgivning för hur du egentligen mår för du vill inte vara en börda. Jag vet redan din historia i förväg för jag är du som vuxen, jag har genomlevt det livet du har framför dig och jag känner för dig inför den stundande resa du har framför dig. Så många år av inre lidande, allt för att en känsla av att aldrig duga, känna sig misslyckad och aldrig vara tillräcklig av något har fått ett starkt fotfäste i dina inre tankar och känslor om dig själv. Att den där målbilden om hur alla problem kommer att lösa sig och du kommer att må bra när du är tillräckligt smal, snygg eller vacker nog. Hur du kommer att inse att det bara är en illusion och slutsatsen du drar är att du klandrar dig själv ännu mer, både för att du fortfarande mår dåligt och för vetskapen om att det du gör mot dig själv inte är snällt eller sunt. Du kommer även att lida till det yttre för jag vet hur många år av ätstörningar du kommer att genomleva och hur mycket din kropp kommer att få visa sin enorma styrka för att vilja överleva trots att du själv inte ger den tillräckligt med näring eller straffar den för att ha gett den dess mest basala behov, mat. Det enda dina tankar kretsar kring är mat, det är kroppens överlevnadsstrategi att ge dig signaler om vad som behövs, men det enda du inte vill ge den är mat. Behovet av att känna att du har kontroll över något i ditt liv tar sig uttryck i att kontrollera kroppen. Det är just därför du känner det som ett misslyckande varje gång du inte kan stå emot kroppens överlevnadsinstinkt när du till sist ger in för hunger och äter något. Att varje gång du äter klandra dig själv för att ha gjort något som egentligen är det mest naturliga för din kropp, det leder till en ond och självdestruktiv cykel.
Jag önskar att du inte hade behövt genomgå allt detta lidande du har framför dig, samtidigt som det är bortkastade år av din ungdom så kan du nu i efterhand se hur mycket styrka du fått med dig genom att gå igenom så mycket psykisk ohälsa i ditt inre. Att du på ett sätt lyckades överleva dig själv, även om det kostade dig mycket längs vägen. Jag ska inte sticka under stolen med att strävan efter att uppnå det kvinnliga idealet känns så himla meningslöst nu i efterhand, men det är för att jag har blivit mer självsäker och bekväm i mig själv. Jag har blivit tvungen att ge mig själv den kärleken i vuxen ålder som jag så desperat hungrade efter när jag var ung och osäker i mig själv. Sökande efter bekräftelse och kärlek utifrån för att få bekräftelse att jag var värd något. Att jag mådde bra om någon annan såg mig. Skedde inte det så var jag misslyckad. Lilla flicka, jag känner så för dig, jag ber om ursäkt inför vad som komma skall. Jag hoppas du kan njuta av dina sista oskyldiga år innan din kroppsmedvetenhet göra att du slutar kasta dig obekymrat in i leken med andra barn eller nyfiket interagerar med människor. Att du istället blir så självmedveten att du framstår som en skugga av dig själv och ber om ursäkt för att du tar upp någon plats i rummet. Har du otur, vilket jag hade, att den låga självkänslan sjunker så lågt att allt känns meningslöst och mörkt så kommer det att bli väldigt mörkt och tungt runtomkring dig själv och du kommer känna dig väldigt ensam. Den enda vännen du tror dig ha i detta mörker är den nedvärderande rösten i ditt eget huvud som säger att du förtjänar att må dåligt.
Att sträva efter att leva upp till ett yttre ideal om hur du bör vara är inte värt det. Sätt upp din egen vision av hur du vill vara som får dig att må bra i dig själv och sträva efter den. Andra människors åsikter och tankar säger så mycket mer om dem än om dig. Jag önskar så att jag hade förstått detta och vågat tro på det budskapet när jag själv var ung och osäker. Att jag hade kunnat vara stark i mig själv och säga – jag bryr mig inte om hur idealet ser ut för jag trivs med mig själv precis så som jag är.