Jag kan påstå att jag inte haft någon ätstörning i mitt liv. Men ändå kan jag på ett vis säga att jag haft det.
”Ätstörning är ett samlingsnamn på flera olika psykiatriska diagnoser kopplade till mat, vikt och kroppsuppfattning. För den enskilda individen kan problemen ta sig väldigt olika uttryck. Olika ätstörningar- var är skillnaden?” Källa: Karolinska institutet. (https://ki.se/forskning/popularvetenskap-och-dialog/popularvetenskapliga-teman/tema-atstorningar/olika-atstorningar-vad-ar-skillnaden)
Jag har alltid haft en egen uppfattning om min kropp och mitt utseende. Just jämförelsen jag gjort med andra människor tidigare har jag nu förstått varit ganska skev. Min självbild av hur jag sett ut har faktiskt inte alltid stämt. När jag väntade mina barn när jag gick upp ca 25 kg vikt. Då såg jag min kropp som stor. Mina tre barn vägde runt 4,5 kg och jag tillät mig gå upp i vikt.
Men jag har alltid sett mig själv som kraftig. I omgångar har jag bantat, tränat mycket och enligt mig själv kämpat med min vikt. Att känna mig missnöjd med kroppen och tankar kring den är energikrävande.
Mitt beteende att aldrig vara nöjd, att till och med hata min kropp har funnits i mig från och till genom åren. Jag har inte vetat hur jag skulle kunna älska min kropp och mig själv. Det enorma självhatet och hur jag hanterat bilden av mig har jag tillslut insett har varit så fel.
Det är ju bara jag själv som gett mig den felaktiga bilden av hur jag sett ut. Idag ser jag min kropp som ett skal. Lite tilltufsad, men ett fint skal. Jag är unikt. Utan en arm, utan ett underben. Med protes, stomi och massor av synliga skador.
Jag älskar mig precis som jag är, jag duger och är vacker. När jag blev halv på utsidan blev jag hel på insidan. Tidigare var det tvärt om.