Som barn fick jag ofta höra att jag bara var en bråkig unge. Mina utbrott började redan i fyra års ålder. Från ingenstans kunde jag ställa mig och hoppa och skrika och ingen visste väl egentligen inte hur man skulle göra för att få mig att sluta.
En händelse som jag fått höra av min mormor, som för övrigt är den enda som har vetat hur man skulle göra, var när vi var på torget i Ystad. Jag är nog runt fyra år gammal då när jag ställer mig och skriker och hoppar. Åt vad tänker ni? Det vet man inte riktigt. Men för att få tyst på mig så valde mormor att göra likadant som mig, varpå jag faktiskt slutade med att hoppa och skrika och i stället fråga min mormor:
– Men mormor vad gör du? Mormor svarade; jag gör som du.
På så vis slutade jag hoppa och skrika just då.
Mina utbrott blev allt värre och värre ju äldre jag blev. I mina socialpapper har jag kunnat läsa att jag skrämde både mina två bröder och djuren när jag fick mina utbrott som kunde innebära alltifrån skrik, slå i dörrar och slå sönder saker. När jag fick mina utbrott så kunde jag bli så arg att jag skakade. Det enda sättet för att få mig lugn i dessa situationer var att man tog ett så kallat polisgrepp på mig, det innebar att man satte bak armarna bakom ryggen på mig och sedan lade ner mig. När man gjorde detta på mig så lugnade jag ner mig. Men då kom tårarna och ångesten. Och jag skämdes över mitt beteende. Det var ju inte så jag ville vara. Jag ville fungera normalt, vad nu normalt var.
I skolan var det inte mycket bättre, men där fick jag i och för sig inte de där stora utbrotten, inte förrän när jag kom upp i tonåren och började på högstadiet. Under låg och mellanstadiet var det mest att jag inte ville vara i skolan, hade svårt att koncentrera mig längre stunder och kunde ofta sitta och vrida på mig och drömma mig bort. Jag kände väl mest att jag inte ville vara i skolan, just för att jag inte kunde hänga med i arbetet. Men i de ämnena jag gillade så ville jag nästan aldrig sluta. Svenska och bild har varit de ämnen jag har kunnat suttit med i timmar. Minns speciellt bilden på högstadiet, herregud, jag kunde sitta med en och samma bild hur länge som helst tills jag blev nöjd. Blev något fel så kunde jag bli arg och kasta i väg allt och skrika rätt ut att det var skit.
Men jag gav aldrig upp hur mycket jag än blev arg och missnöjd. Sedan om det tog 2, 3, 6, 8 bildlektioner det sket jag i. Och när de andra påbörjade nya projekt som vi skulle göra så var jag fortfarande så inne i det jag höll på med. Jag kunde verkligen inte påbörja något nytt innan jag var klar! Men så var det, om det var något jag tyckte om och som fångade mitt intresse så kunde jag sitta i timmar med det.
Under skoltiden fick jag ofta höra att jag var en stökig och bråkig unge. Men det var ju heller ingen som förstod. När jag sedan kom hem och det var dags för läxor så kunde jag bli riktigt arg om jag inte fattade eller om jag ansåg att jag hade gjort rätt. Och många gånger slutade det med skrik och tårar.
Jag vet egentligen inte hur många gånger mina stackars nävar har fått tagit stryk när jag slagit sönder väggar och dörrar. Det var verkligen som om jag behövde få ur mig något på något sätt. Och mitt sätt blev genom att slå sönder saker.
När jag fyllde 15 år blev jag utkastad efter en händelse som jag idag kanske ångrar. Min mor och jag bråkar, hon skriker och jag skriker, ju högre hon skrek så skrek jag högre. Till slut blir jag så fruktansvärt arg att jag inte vet vad jag ska göra så jag höjer min hand och låter den slicka hennes kind. Jag minns det som om det vore igår. Hennes ord ekar i mitt huvud – ut ur mitt hus, ut ur mitt hus! Jag blev så rädd, tårarna rann på mig, bad om förlåt gång på gång medan jag klädde på mig för att sedan dra ut. Jag ville fly och någonstans ville jag nog mest försvinna. Vad hade jag gjort? Hur kunde det bli så här? Och varför var det aldrig någon som förstod?
Jag blev snabbt placerad i ett familjehem, där var jag i tre dagar innan jag valde att rymma hem till min bästa kompis och hennes familj. Där skulle jag stanna under en kort period till dess att socialtjänsten hade hittat ett nytt hem till mig. Tror det tog ca halvår-ett år innan man hittade ett nytt hem och jag kunde flytta. I det sista hemmet så trivdes jag i till en början även om det var otroligt jobbigt. Det kändes som om jag inkräktade på deras revir. Och jag kände väl mig kanske inte riktigt bekväm med situationen. Men ju längre tiden gick så blev jag mer hemmastadd. Fick eget rum som jag fick inreda och jag började känna mig som en del av familjen. Men ju mer trygg jag blev med dem så började även utbrotten komma alltmer krypande för att sedan eskalera. Och vi var tillbaka på ruta ett. När jag var 16–17 år gammal fick vi komma till BUP i Sundsvall för att göra en utredning. Jag skulle alltså vistas på avdelningen tillsammans med min fostermamma under dagarna för att dem skulle se hur jag funkade som. Men vid det här laget hade jag lärt mig att stänga in alla mina känslor och bita ihop. Men på kvällarna i lägenheten som vi fått låna av landstinget så kom utbrotten. Och min fostermamma fick verkligen kämpa. När de fyra veckorna var klar så fick vi åka hem. Och det dem ville se, ja det fick dem så klart aldrig se.
När jag fyllde 18 tog jag till alkoholen för att döva allt. Det blev min ”räddning” även om det också blev min värsta fiende. Men för mig blev det ett sätt att släppa på allt. Och ruset gjorde ju trots allt att jag mådde bra för stunden. Men allt som oftast slutade det med besök på akuten eller i en fyllecell där jag fick sova ruset av mig.
Det skulle dröja till 2016 (jag är då 34 år) innan jag började få några svar på varför jag var som jag var. Det var då som man började prata om ADHD men också Aspberger. När jag fick höra dessa två ord i en samma mening så kändes det som om en pusselbit lades på plats. Och jag började plötsligt förstå varför det har varit som det varit. Man valde att sätta diagnosen ADHD och Aspberger (idag autismspektrum) på mig rent kliniskt sett. Det innebär att man inte valde att göra en utredning utan man valde att utgå utifrån mina symptom. Och med dessa diagnoser på ”papper” kunde jag nu få hjälp och jag fick påbörja medicinering för ADHD och det var verkligen som att en helt ny värld öppnade sig för mig. Det där eviga surret i mitt huvud och den där rastlösheten inom mig tog plötsligt slut och jag började nu känna att jag kunde leva. Men 2021 tog man bort min ADHD medicin, detta efter att min dåvarande läkare på vårdcentralen berättade att det skulle bli lättare för mig att få en utredning om jag inte åt medicinen. Men det han lovade skulle bli till något bra blev snarare ett rent helvete. Månaderna och åren som följde därefter blev en kamp mellan mig och vården för att få igenom en utredning. Jag skrev ett flertal egna remisser till olika ställen då man nekat mig en utredning i Lund.
2023/2024 föreläste jag vid Hässleholm psykiatri och där fick man upp ögonen för mig och bad mig inkomma med en egen vårdbegäran att få göra en utredning. Jag vågade inte riktigt hoppas på något under, men jag gjorde som dem sa och skickade in. Efter att det gått en tid så fick jag en återkoppling och brev hemskickat om att en utredning skulle göras. Detta till min stora glädje.
Så 2024 (jag är då 42 år) i december stod det klart, jag har ADHD. Och nu står jag i kö till att få komma till en läkare inom psykiatrin för att få påbörja medicinering igen för just min ADHD. Även om jag inte har just autism på papper så kan jag mycket väl ha drag av det. Men det är inget som jag vill ”bråka” om just nu. Utan vi tar en sak i taget.
Åren utan medicinen har gjort att jag inte riktigt har kunnat fungerat riktigt som jag kunde innan. Men nu ser jag verkligen framemot att få börja med medicin igen och få tyst på det där surret i huvudet och sluta känna att jag hela tiden måste vara på språng. Men jag har orkat ta mig igenom de här åren utan medicin och för det är jag oerhört stolt och tacksam över mig själv som faktiskt har orkat stå ut. Att orka igenom allt som jag ändå har fått gått igenom.
Så tack till lilla mig som aldrig gav upp när det har varit som värst. Nu har lilla jag vuxit upp och fått den hjälpen jag faktiskt behöver men också blivit starkare som person. Jag är glad att jag aldrig gav upp. Nu kan jag äntligen börja blicka framåt igen, det kan bara bli bättre nu.
Billie Viberg, Hjärnkollsambassadör Skåne