Osocial? Nej, bara behov av att ladda mitt sociala batteri 

Att få vardagen att gå ihop energimässigt är en av mina största utmaningar. Mitt begränsade energiförråd kräver att jag är uppmärksam på vad som tar min energi och vad som ger mig energi.  
 
Jag fick min Autismdiagnos när jag var 31. Idag är jag 39 fyllda. Åren emellan har jag lärt mig mycket om mig själv och hur jag fungerar. Att jobba med självacceptans, självförståelse och självmedkänsla har varit centralt under min återhämtningsprocess.  
 
2020 började jag min resa mot att etablera mig i arbetslivet. Det har minst sagt varit både utforskande och utmanande i skapandet av en fungerande balans. Att ha ett arbete som är socialt, och där jag interagerar med andra människor kräver mycket av mig som lever med NPF. Det är inte sällan som jag kommer hem och är i behov av att stänga av den yttre världen för att bearbeta intryck och ladda upp med ny energi.  
 
Att jag tillfälligt kan stänga ute den yttre världen, inte ha kontakt med någon eller umgås med någon, är den vanligaste orsaken till missförstånd mellan mig, och omgivningen. Det har uppfattats som en ovilja att prata eller träffas. Ibland har det uppfattats som att något är fel eller att jag skulle vara arg på människor.  
 
Jag är väldigt transparent runt mitt behov att dra mig undan. Jag är noga med att förmedla orsakerna bakom och att min energi är begränsad till människor i min närhet. Går jag undan om så bara för några minuter vet människor i min närhet varför och ifrågasätter inte det.  
 
Men hur hanterar jag det i ett arbete som kräver att jag är social och närvarande?  
 
Det enkla svaret på det är självkännedom och gränssättning. Det svårare är vägen mot självkännedom och modet att våga sätta gränser för mig själv, men även i arbetslivet. Att inte ta mig vatten över huvudet och utsätta mig för mer än vad jag klarar av. Det kan vara väldigt utmanande i framförallt ett individnära arbete.  
 
Det är en ständig balansgång att hålla energinivån på en hanterbar nivå. Om jag inte tar hand om den biten leder det snabbt till ”meltdowns” och överstimulering. Jag har ett stort behov av att få skärma av, processa intryck och bearbeta information dagligen i min ensamhet. Det handlar inte om att jag är osocial. Det handlar om att få återhämta mig på vardaglig basis för att kunna vara social, behålla balansen och kunna ha en fungerande vardag med allt vad den kan innefatta. Det är en förutsättning för att jag ska kunna vidmakthålla en god psykisk hälsa.