NPF är en förkortning av NeuroPsykiatriska Funktionsnedsättningar. Det jag i första hand tänker på är ADHD och autismspektrat. I samlingsnamnet NPF finns även diagnosen dyslexi.
Jag fick som vuxen besked på att jag hade dyslexi. Det var när jag skulle studera och läsa upp mina betyg på komvux som jag blev utredd. Det var en stor lättnad som jag äntligen fick det på papper. Jag hade förvisso alltid vetat om att jag hade svårt med att läsa, skriva och förstå en text
Det var mycket därför jag som liten och ung ogillade att prata inför folk då jag skulle läsa högt från en text. Att koda av texten jag hade framför mig var extremt svårt. Många gånger låste det sig för mig och jag kunde bli riktigt ledsen.
När vår Kung bara för ett litet tag sedan skulle tillkännagiva den nya prinsessans namn sa han fel namn. Detta är en så stor igenkänning för mig. Vad som hände var att han kodade av hennes namn fel, han slängde om bokstäverna. Just det fenomenet är typiskt för en dyslektiker.
På något vis är jag faktiskt riktigt glad att vår Kung Carl Gustaf sa fel. För detta har verkligen uppmärksammats. Genom att synliggöra hans dyslexi i så många sammanhang kan samhället ta bort mycket stigma kring ämnet. Vem som helst kan faktiskt ha svårt med att läsa och skriva.
Jag lyssnar otroligt mycket på ljudböcker, vilket gör att jag sparar på min energi och koncentration när jag bara använder ett sinne, öronen. På den tiden när jag upptäckte att det gick att lyssna på böcker lånade jag böcker på biblioteket. De var då inspelade på kasettband. Jag lyssnade på en freestyle och de böckerna som var långa kunde då innehålla massor med kasettband. Sen kom cd-skivor och nu lyssnar jag via min telefon i mina hörapparater.
Idag finns det otroligt mycket hjälp att få. Det finns rättstavningsprogram på dator, paddor och i telefonen. Jag har alltid tycker om att skriva. Minnen från skolan och alla rättstavningsprov är än idag lite sorgset för mig. Jag ville stava rätt med det gick inte att få till det med bokstäverna. Många gånger fick jag ta till mina egna knep för att minnas. Det var ramsor eller saker jag hängde upp mig på för att det skulle bli rätt. Men nästa gång det ordet skulle stavas blev det ändå fel.
Idag skäms jag inte för min dyslexi. Den är den del av mig. Jag tycker lika mycket om att skriva och berätta idag som förr. Kanske till och med ännu mer. Det finns en tanke om att jag en dag ska skriva en bok. Vem vet, det kanske blir så i framtiden. Då kommer inte min dyslexi att hindra mig från det
Tänk att jag har något gemensamt med Ozzie Osbourne, men även med Leonardo de Vinci och Albert Einstein, för de hade också dyslexi