För mig har ångesten och ätstörningsproblematiken gått hand i hand under många år. Låg självkänsla och en inre osäkerhet inför att inte duga som den jag var skapade självtvivel som bidrog till att ångesten höll mig hårt i sitt grepp. Som ung vuxen har ångesten istället många gånger varit stressrelaterat till prestationer i studier eller inre milstolpar om saker jag ”borde” uppnå. Idag kan jag se att ångest är en viktig varningsklocka för mig själv att stanna upp och reflektera över vad det är som triggar mig i stunden. På så vis får jag valmöjlighet att agera annorlunda. När jag var sjuk fanns inte denna självdistans utan allt jag tänkte och kände trodde jag var sant. Texten nedan skrev jag komiskt nog spontant kring situationen som uppstod samma kväll jag fick förfrågan om att skriva en text på temat ångest.
Ångest!
Känslan av att bli kvävd sprider sig långsamt upp genom strupen samtidigt som kroppen gör sig redo för att springa ett sprinterlopp och paniken sprider sig i min kropp för jag känner att jag inte får luft och börjar kippa efter andan som ett resultat av att jag börjat spänna kroppen av stressen och obehagskänslan som slagit på inom mig.
Ångest.
Jag fullkomligt avskyr den känslan och hur mycket den påverkar hela mig när jag inser att den har krupit innanför mitt skinn. Rastlösheten i kroppen, behovet av att ta till den copingstrategi som är närmast mig där och då i stunden. Denna kväll går tankarna till att aktivera mig, att fysiskt försätta mig i rörelse för att på så vis gör mig av med den ansamling av bubblande energin som jag känner inom min kropp. Just att aktivera mig är en väldigt effektiv metod och sund om den används i ett konstruktivt syfte men det är lätt hänt att den slår över till rörelsetvång och då blir den destruktiv istället. Copingstrategin uppstod som ett redskap att hantera ångesten men att aktivera mig blir till ett tvång och då uppstår ytterligare ångest om jag låter bli att aktivera mig. Då inser jag att jag har skapat ett nytt monster för mig själv som svar på min egen ångest.
Rörelsetvång.
Känslan av att jag får ångest av att jag inte aktiverar min blir till en ond cirkel eftersom copingstrategin jag tog till från första början för att hantera min ångest nu är det som styr mig och som ger mig mer ångest om jag avstår. Däri låg grogrunden till ett självdestruktivt beteende med en laddad relation till mat och kropp och ätstörningsproblematik som följd. Resultatet blir en rävsax så slug att oavsett vad jag gör så blir det fel och mer ångest som följd.
När jag får ångest nu som ”frisk” och på andra sidan den mörka delen av min egen erfarenhet av psykisk ohälsa så kan jag istället se att ångesten är en tydlig varningssignal för mig själv. Det är ett tydligt tecken från min kropp och sinne till mig själv att nu måste jag stanna upp och observera mina egna tankar och beteende. Vilken situation befinner jag mig i och är det några specifika människor som jag interagerar med som har orsakat känslan av ångest eller är det mina egna tankar som bidragit till känslan utan att någon annan sagt eller gjort någonting? Jag försöker följa händelseförloppet baklänges för att förstå vad det är som triggat mig där och då i stunden. Alldeles nyligen när detta skedde kunde jag rannsaka mig själv och inse att jag kände mig stressad för det blev för många saker på samma gång som drog i min uppmärksamhet och personer som ville att jag skulle planera in saker långt fram i min kalender som jag i nuläget inte kunde ge tydliga besked för. Detta stressade mig enormt. Jag hade öppnat mejlinkorgen och fått 5 olika viktiga saker jag behövde svara på, en nära anhörig kom in på mitt rum och fråga om jag kunde hämta honom sent på natten efter en resa nästa vecka. Jag kände att jag började bli uppstressad och hann tänka att jag inte är en bra chaufför sent på natten och sömnen behöver jag när jag ska upp tidigt för att arbeta. Samtidigt som han kommit in på rummet försökte jag tänka ut ett bra svar i en beskrivning till en föreläsning jag erbjudit att hålla och tappade tråden för detta då mitt huvud började spinna iväg. Ovan på det hade jag ont i kroppen efter en skada jag nyligen ådragit mig vilket resulterade i oro över hur långvarig den skulle bli, att jag inte ville missa träningen för jag tycker den är kul och de sedan tidigare inre tankar av oro inför huruvida jag ska orka jobba heltid på jobbet jag tackade jag till igår började också snurra i mitt huvud.
Stressen och pressen blev lite för mycket för mig där och då i stunden. Därför kom ångesten som ett brev på posten med expressleverans. Stressen triggade igång ångesten och känslan av att bara vilja skrika ”NEJ!” högt och länge kändes helt befogad, även om jag ej gjorde detta. Men på insidan så skrek kroppen högt genom ångesten som spred sig i kroppen. Det sköna med att skriva denna text nu direkt i stunden när jag känner ångesten är att det också erbjuder en alternativ copingstrategi som är betydligt mer konstruktiv. Att skriva ur mig känslorna direkt i stunden ger en pysventil som låter mig sätta ord på det jag känner i mitt inre så det blir verkligt och tydligt för mig själv, men jag får också ut energin ur min kropp och kan känna viss lättnad efteråt. Det värsta av ångesten har fått klinga av, dock känner jag fortfarande av efterdyningarna av känslan i min kropp. Men jag har fått klarhet på mina olika perspektiv på situationen och förståelse för min egen kroppsligareaktion, att det inte är en osund reaktion. Det är snarare en sund reaktion på en osund situation där gränserna för vad mitt sinne klarar av överskreds och jag behövde en paus från pressen i stunden där och då för att kunna stilla mina tankar och känna in min egen kropp. Att få andrum så att jag lättare kunde rangordna vad jag behövde göra direkt i stunden och vad som kunde vänta. Efter det valde jag att lyssna på musik som fick mig att må bra samtidigt som jag gjorde lite lätta stabilitetsövningar för att stärka upp de delar av min kropp som behövde extra omsorg just nu. Träningen var på så vis inte ett redskap för kontroll av ångesten utan i syfte att ta hand om min kropp.