Det är obehagligt att mista verklighetsuppfattningen. Om man tappar greppet om sina egna sinnen blir man fånge i en främmande värld. Rädslan att fastna i en tillvaro präglad av upplevelser du inte har kontroll över, är skrämmande. Det var så jag upplevde panikångest.
Jag fick min första panikångestattack när jag var ca 8-9 år. I början blev jag mest förvånad. Vad var detta? Varför kände jag såhär? När jag satt och lekte med mina bilar började tiden plötsligt gå väldigt fort. Det var som om allt gick lika snabbt som i en gammal stumfilm, där alla rör sig fort och spattigt. Jag uppfattade mina egna rörelser precis så. Om jag körde mina bilar över mattan var det som om jag kastade dem framåt, när jag rörde på min kropp, vred på huvudet eller flyttade benen, var det som om jag gjorde furiöst fort och häftigt.
Efter en stund släppte upplevelsen greppet om mig och jag frågade min mamma varför jag hade känt så. ”Det är växtvärk” sa hon. Hon förklarade att min kropp växte och då kunde det kännas så ibland. Jag nöjde mig med det, små pojkar litar på sin mamma.
Den här upplevelsen följde mig under åren. Jag lärde mig att den varade bara ca 5-10 minuter, sen släppte det, ungefär som en kramp. Trots att jag så småningom vuxit färdigt fortsatte dessa attacker att komma och då förstod jag att det här var nog inte växtvärk.
Attackerna blev också mer skrämmande för mig. Det var som om det tjöt i huvudet på mig medan det varade. Ibland under perioder när de förekom allt oftare kunde jag uppbåda en slags forskande attityd till dem. Jag observerade omvärlden under attackerna, såg hur bilar och människor nere på gatan från mitt fönster ilade fram som myror och racerbilar. Jag undersökte hur jag uppfattade olika känslointryck. När jag till exempel tryckte mina fingrar eller min hand mot något så var det som om jag pressade på, allt jag kunde. Detta trots att jag visste att jag inte gjorde det, det var bara så det kändes. I allt detta visste jag att känslan slutade inom en kvart. Men det var mycket obehagliga och ångestladdade minuter.
Om panikångestattacker blir något som upprepas kallas det panikångestsyndrom. Det har jag lärt mig först nu, sent i livet. Jag har också kunnat skönja ett mönster kring vad som orsakade att de uppträdde; om jag haft en stressande eller jobbig upplevelse så kom ofta en panikångestattack som ett brev på posten. De kom inte omedelbart utan senare, typiskt sett på kvällen efter en dag som innehållit en pressande situation.
Mitt panikångestsyndrom upphörde runt 40-års ålder. Sedan dess har det inte visat sig men jag kan än idag vara försiktig och känna en viss rädsla för att provocera fram känslan. Vad som gjorde att det slutade vet jag inte. Kanske för att jag vid den tiden gick i en lång terapi, kanske för att min tillvaro blev tryggare och jag själv mådde bättre. Kanske hade jag äntligen växt färdigt.