Så fort jag kommer hem efter att ha varit ute och gjort något som känns bra så knackar det på dörren och där står han, herr ångest! Det spelar absolut ingen roll vad jag gör så kommer han alltid när det inte passar.
Ibland har jag funderat på att bjuda herr ångest på en kopp Gevalia som en hederlig gest liksom. Det är väl det minsta jag kan göra eftersom herr ångest alltid eller ja nästan alltid kommer i tid och otid.
Jag har känt herr ångest så länge jag kan minnas, vi har varit ett udda par under så pass många år så jag har blivit van att ha han hängande bakom min axel. När jag har känt att jag i livet vill hitta nya vägar att vandra på så har han alltid hängt efter, trots att jag inte vill det. Hur mycket jag än har försökt gömma mig för ångesten så har ångesten alltid hittat mig. Ibland har jag funderat på om det är för att han vill jävlas med mig eller något åt det hållet. Men jag antar att jag bara får finna mig i att ha han vid min sida. Han står liksom där, knackar ibland på min axel och säger du är oduglig, du kan inte, du är värdelös, eller så säger han gör det inte du vet att du bara får ångest. Utsätt dig inte för det som är skrämmande, lev kvar i det trygga där du har mig.
Allt som oftast när jag ska göra något – om jag så ska ut på stan där det finns folk eller åka kollektivt så vill jag mest gömma mig för världen. Jag drar upp min huva över huvudet allt för att jag inte ska synas, jag är väl rädd för att det ska synas. Liksom att man ska kunna läsa sig till att det står ångest i pannan på mig. Detta har så klart gjort att jag ibland inte klarar av att göra saker. Men oftast utsätter jag mig för det ändå, för jag tänker att vi (jag och ångesten) inte kan sitta ihop hela livet. Vi måste någon gång försöka gå skilda vägar, för innerst inne klarar jag mig utan herr ångest. Jag vill i alla fall klara mig utan han, för det skapar bara mer frustration än vad det ger. Det är som ett dåligt förhållande där man försöker hålla skenet uppe mest hela tiden. Men hur skulle ett liv utan ångesten kännas? Hur skulle livet se ut? Jag är rädd för att jag ska känna mig ensam i olika situationer. Men antar att det är det som kallas för prövning.
Ångesten och jag – det låter som en titel på en bok. Men det är det inte. Inte just nu i alla fall. Vem vet kanske det blir det en dag?
Det känns fel att skriva det, men jag är så pass van ångesten idag, jag är van att ha han gäckande runt mig hela tiden. Jag är van…och det känns fel. Så fort jag är glad så knackar han på min axel och utbrister ”jaså du är glad nu igen, du har väl inget att var glad för”? Därefter slår han till med full kraft. Jag förundras över kraften han har, hur i hela friden han får mig att tro på hans dumma kommentarer som han slänger ur sig. Och jag hör mig själv ha en konversation med ångesten i huvudet.
- Snälla herr ångest, du har verkligen ingen anledning till att göra så här mot mig. Kan du bara lämna mig.
- Ha, det trodde du eller? Jag kommer aldrig att lämna dig!
- Men snälla, jag vill vara ensam nu och leva livet.
- Ha, vad drömde du sedan? Du behöver mig i ditt liv för att bli starkare (läs svagare).
- Men…NEJ! Jag behöver inte dig sa jag ju!
- ………
- Hallå? Försvann du nu?
- För den här gången lämnar jag dig, men var beredd, du vet aldrig när jag kommer nästa gång.
Och ja…han har rätt, det vet jag faktiskt inte. Men varje dag utan ångesten gör att jag blir starkare i mig själv. Jag behöver inte någon liten filur som sitter på min axel och trycker ner mig, som hånskrattar åt mig när jag gör fel, som får mig att känna mig värdelös för att jag känner lite ångest. Men för varje dag som jag övervinner ångesten så tappar han makten över mig, han tappar i styrka vilket känns bra.
Det som gör att jag kan rida ur ångesten idag är musiken, skrivandet, naturen och djuren. Hade det inte varit för allt det där hade jag nog legat på en botten av kvicksand. Och nu kommer våren, att bara stanna upp en stund under promenaden, lyssna på fågelsången, bara andas och vara i nuet. Det gör att jag blir lugn. Ångesten har inte makten över mig, det är jag som har makten över mig själv, det är jag som bestämmer om jag vill känna mig fri som en fågel eller fast i mörkrets korridorer. Men visst, ångest kommer jag väl alltid mer eller mindre känna, det gör nog dem flesta om jag tänker efter. Har du känt ångest någon gång? Vad har du gjort för att komma över det då? Dela gärna med dig av dina egna tankar kring att hantera ångest och i vilka situationer har du känt ångest?
Nu ska jag ut med hunden och bara andas in den friska vårluften och känna solens strålar mot min hud.
Billie Viberg, Hjärnkollsambassadör