Det är inte alla som förstår hur ångest känns och hur det kan påverka personer. Jag förstod inte det. Det var först när jag blev inlagd på slutenvården som jag började förstå att det jag kände i kroppen var ångest. Allas upplevelser är unika och det syns oftast inte på utsidan. Jag kan inte veta exakt hur någon annan har eller har haft det. Men jag har en enorm förståelse för dem som lever med ångest och har haft det.
Min oro har alltid funnits i mig. Jag har i stort sett alltid haft ont i min mage. När jag började må dåligt i min stress ökade mina problem i magen. Redan som 16 åring fick jag konstaterad ” känslig tarm” idag kallas det för IBS = Irritable Bowel Symdrome. Allt jobbigt, nervöst och oroligheter satte sig i min mage. Idag förstår jag att jag har haft ångestproblematik hela mitt liv från och till. Men det var inte förrän jag hamnade i depressionen som det skapade problem för mig.
Ibland var det som ångesten levde ett eget liv. Det gick absolut inte att kontrollera känslorna. Desto mer jag stretade emot och rädslan ökade i mig för känslorna ökade ångesten i mig. Känslan i mig var superläskig. Jag kunde känna som att jag var någon annan, inte mig själv. Hela kroppen spändes och jag kunde inte röra mig. Jag kunde ligga i fosterställning och skaka. Hjärtat slog så hårt att jag trodde det skulle gå sönder. Min andning ökade och jag började därefter hyperventilera. Jag blev yr, darrig och jätte torr i munnen
Det finns svaga minnen från inläggning på avdelningen då jag sitter på en bänk. Mina händer håller krampaktigt för mina öron och jag blundar hårt. Alla röster och ljud runtomkring mig var så höga och ljuset så skarpt. Jag gjorde allt vad jag förmådde att stänga ute omvärlden. Hela tiden snurrade mina tankar runt, runt…..jag vill inte mer….jag orkar inte mer…låt det försvinna. Mina ångestattacker avlöste varandra flera gånger om dagen när jag mådde som sämst.
Jag fick ångest av att jag blev rädd för att få ångest. En förväntansångest. Det gjorde att min kropp var på helspänn, redo att kriga och slå emot den när den kom. Det var ständig kamp i min kropp. Efter en kraftig ångestattack kunde jag bli helt utslagen och orkeslös. Medicinerna jag tog för min ångest var många och olika.
Idag är jag ångest fri. Det betyder inte att jag aldrig mer kommer att få ångest. Men när jag går och lägger mig på kvällen konstaterar att jag haft ytterligare en dag utan ångest och medicin för det. Tacksam att känna lugnet i mig.