Efter några år med självskadebeteende samt olika trauman i ryggsäcken, det senaste var när jag förlorade min morfar 2002 så valde psykiatrin där jag bodde då, att göra en utredning.
Utredningen visade att jag hade borderline personlighetsstörning (EIPS). Jag minns det som igår, jag visste absolut ingenting om vad det handlade om. Eller vad det nu ens innebar. Jag fick ingen information. Det enda jag visste var att man gav mig ännu mera medicin, allt för att jag tydligen skulle hålla ihop. Jag minns att jag tittade på de andra på avdelningen som jag låg inlagd på hur dem betedde sig, ja dem som jag visste hade just borderline. Började göra som dem, började bete mig som dem – allt för att jag skulle passa in i den där mallen som det handlar om. Jag tog på mig en roll, en roll som jag kunde leva upp till.
Åren efteråt blev fullkomligt kaosartad. Jag blev van att leva ett destruktivt liv, där allt handlade om att skada mig så mycket som möjligt. Hjärnan skrek nej, sluta, stopp – mest hela tiden. Kroppen skrek av utmattning. Det enda jag ville var att få försvinna. För mitt liv blev så brutalt jobbigt att leva. Och ingenting kändes bra. Ena sekunden var jag glad för att i nästa vara på botten och inte se någon utväg. Så här höll det på mest hela tiden och jag åkte in och ut på sjukhuset hela tiden. Minns sköterskorna jag träffade på akuten, deras uppgivenhet, dem ville så gärna hjälpa mig. Jag såg deras sorg, deras ledsna ögon när jag låg där på britsen för att läkarna behövde lappa ihop mig igen. Dem höll min hand hårt. Läkarna var oftast väldigt stressade och inte alls så pratglad, men vissa kunde ändå skämta med mig som om dem ville få mig på andra tankar. Men sedan fanns det de läkare som inte alls hade hjärtat på rätta stället, jag minns någon gång när jag kom in och hade skadat mig otroligt illa och läkaren kommer in i rummet och säger ”jaha, då ska vi se här” och började genast att sy ihop mig utan bedövning. Jag skrek, jag grät medan läkaren sa ” ja du har ju gjort detta själv så då gör det väl inget att vi syr utan bedövning”.
Det var verkligen fruktansvärt. Och nu vet jag bättre att det läkaren gjorde mot mig då var otroligt fel.
Den här diagnosen, borderline personlighetsstörning orsakade så oerhört mycket lidande för mig. Minns till och med när läkarna på psyk ville skicka mig till RPK (rättpsyk) för att dem inte visste längre hur dem skulle kunna hjälpa mig. Jag hamnade dock aldrig där, då det i samma veva som jag skulle dit, brann på just den avdelningen. Och jag kan väl idag känna en tacksamhet för att jag aldrig hamnade där. För ärligt, jag vet inte vart jag hade varit idag i så fall.
När jag några år senare ifrågasatte varför man valde att sätta just diagnosen borderline personlighetsstörning på mig så fick jag till svar: ”Att det var vanligt för såna som oss (yngre tjejer) med självskadeproblematik att få just den här diagnosen.” Det innebar rent krasst att man valde att sätta mig i ett fack utan någon vidare behandling. Det fanns ingen som valde att prata med mig och se vad som egentligen var felet. Jag har väl heller aldrig känt mig ”hemma” med den här diagnosen, den har skadat mig mer än vad många kan tro. För det blev en farlig lek, en farlig katt och råtta lek där jag var råttan och vården/polisen var katten.
Det var verkligen in och ut på psykiatrin som gällde och detta under många år. Jag kan väl ibland känna att jag har förlorat en stor del av mitt liv, hela mitt 20 åriga liv var jag mest inlagd. Det var väl egentligen inte förrän jag passerade 30 som det började så smått att vända. Mer herregud vad jag kan ångra mycket, både saker som jag gjort mot mig själv, men också vad jag gjort mot andra. För visst, det har orsakat ett lidande inte bara för mig utan även för de som stod mig närmast. När dem stod och såg på och ingenting kunde göra. När jag skrämde dem varje gång jag blev inskickad med polis eller ambulans för att jag inte orkade mera. När jag gång på gång orsakade mig själv och min egen kropp så otroligt mycket smärta.
Många gånger har jag fått höra att jag var en fara för mig själv, att jag inte skulle överleva och att det kunde gå så fel om jag gjorde si eller så. Många tårar har jag fällt under åren. Många gånger har jag känt en rädsla, en hopplöshet och en total tomhet. Jag har känt en sorg över hur allt blev. Mitt liv gick ut på att överleva och när jag tänker på det så gör det förbaskat ont inom mig själv. Hur kunde jag låta det gå så långt? Och hur kunde vården inte se det vrak jag faktiskt blev. Alla mediciner som dem gav mig efter att jag fått diagnosen. Jag kan inte ens räkna dem på två händer. Den ena efter den andra, stående mediciner 8:00, 14:00, 20:00 och 22:00 och däremellan vidbehovs mediciner. Jag gick runt mest som en zombie visste knappt vilken dag det var. Jag orkade inte ens hålla ögonen öppna. Jag var inte en människa. Allt bara var ett enda stort svart mörker där jag inte ville vara kvar längre. Där jag hade gett upp helt och hållet. Vändningen kom väl när jag så småningom valde att flytta ”hem” igen, hem till Skåne 2017.
Det var här nere i Skåne som jag faktiskt vågade börja leva, även om vägen dit jag är idag skulle vara något krokig men ändå lite rakare. Där jag började våga drömma, drömma om att leva och inte bara överleva. Jag hade gett mig tusan på att nå dit jag ville. Och jag kom dit.
Även om alla de här åren som jag fått känna smärta, där jag gjort mig så illa och där jag inte ens har vetat om det skulle finnas någon morgondag så känns det ändå som om jag lärt mig mycket om livet. Livet är inte alltid spikrakt, det går upp och det går ned och ibland trillar man. Det är så livet är oavsett om man har en diagnos eller inte. Idag är jag självskadefri sedan 3 år och 4 månader tillbaka och det är stort. Jag minns när jag medverkade i nyhetsmorgon mitt om mitt självskadebeteende då sa jag något i stil med ”det tror jag inte, det är bara en svacka, jag har liksom tagit mig ur det förr och kommit tillbaka till det igen.” när reportern frågade om jag på riktigt hade kommit ur det nu. Nu, många år senare kan jag med handen på hjärtat säga ” jag har kommit ur det nu, det är inte bara en svacka.”
Förr tog jag alltid till det första jag kunde för att skada mig så fort något blev fel eller blev för mycket. Idag har jag mina egna strategier för att hantera mina känslor, så som att gå ut och gå med hunden, lyssna på musik framför allt Lars Winnerbäck då, för är det något eller någon som har hjälpt mig genom de dagar som har varit tuffast så är det Lasses musik. Annars att gå ut och fota, vara i naturen eller bara fokusera på andningen. Jag fick väldigt tidigt höra att jag skulle fokusera på andningen, men där och då så tyckte jag bara att det var sjukt jobbigt. Men idag kan jag faktiskt ta till mig det, att andningen hjälper. Andas långsamt så att allt bara planar ut. När jag flyttade ner till Skåne 2017 och något år efter det så blev jag erbjuden att börja på DBT, visst jag har blivit erbjuden det förr men det har aldrig riktigt funkat, mycket för att det var extrema resvägar och det skulle kosta mig för mycket. Men när jag fick erbjudandet här nere, jag låg nog inlagd när jag fick påbörja DBT, jag tror jag gick någon enstaka gång, men inte när det var grupp. För är det något jag har svårt för så är det att jobba eller sitta i grupp, så jag avslutade behandlingen. Men det som kanske mest har hjälpt mig att komma dit jag är idag är SHEDOs färdighetslista. Den har varit till stor hjälp, jag har den nedladdad som en app på telefonen så att den alltid är lätt att ta fram.
Idag ler jag, idag vågar jag skratta, idag vågar jag andas och idag vågar jag se att det faktiskt finns en morgondag. Livet är inte alltid en dans på rosor, men det finns hopp så ge inte upp. Det finns en morgondag även för dig. Du är så mycket mer, du är värd allt gott.
Billie Viberg, Hjärnkollsambassadör Skåne